Recension

: Den som går på tigerstigar
Den som går på tigerstigar Helena Thorfinn
2017
Norstedts
6/10

Fartfyllt i biståndsvärlden

Utgiven 2017
ISBN 9789113075167
Sidor 440

Om författaren

Helena Thorfinn, född 1964, har en bakgrund som journalist på SvD, TV4 och SVT samt inom organisationerna Sida och Rädda Barnen. Idag bor hon i Burma/Myanmar med uppdrag från Unicef. År 2012 debuterade hon med romanen Innan floden tar oss.

Sök efter boken

En global värld erbjuder plats för affärsintressen, humanitära hjälpinsatser och diskussioner mellan statsöverhuvuden för att uppnå viktiga klimatmål. Spelplanen intas också ibland av lilla nationen Sverige och gärna i frågor som rör biståndsutveckling. 

Biståndsarbetaren Sofia befinner sig i Bangladesh och ansvarar för utbildning av poliser i ett projekt med fokus på mänskliga rättigheter. Landet har ratificerat konventioner och nästa steg är att föra ut lagens mening i den bangladeshiska verkligheten. Finansieringen sker med svenska biståndspengar. 

Sofia virvlar runt bland många rollfigurer i denna händelserika roman. Några känns igen från den första romanen Innan floden tar oss, som behandlade textilindustrin och dess urusla arbetsvillkor. Andra figurer är nytillkomna för att passa in i det nya temat som är den våldsspiral som utgörs av IS och aktörer som vill stoppa de grymma terrorattentaten vi alltför väl känner igen från nyhetsrapporteringen.  

Greppet att berätta om aktuella politiska ämnen i ett fartfyllt tempo känns igen från Hanne-Vibeke Holst och Liza Marklund. Dramaturgin är densamma. Lättläst och rikligt med skissartade personteckningar:

Sofia hade svårt att engagera sig i saker som rörde huset och hemmet. Hon ville bara att det skulle funka, rulla på. Så lite problem som möjligt, hemmet behövde absolut inte vara perfekt, men det fick inte heller vara för tungjobbat med barnen. Små scener som den med Theo fick henne ur balans för ett ögonblick, men så snart hon var tillbaka på jobbet så glömde hon dem.

Måhända kräver upplevelsen av äventyrlighet en hastig summering av romanpersonernas viktigaste särdrag. Men den ohejdade lusten att kasta sig in i nästa kapitel uteblir när jag läser, trots alla förvecklingar som uppstår i händelseförloppet. De cliffhangers som infinner sig befinner sig inte tillräckligt nära stupet. 

Boken har egentligen två berättelser. Den första har redan nämnts, nämligen Sofia och hennes uppdrag att sprida kunskaper i mänskliga rättigheter. Den andra berättelsen kretsar kring bangladeshiska kvinnor som läsaren lär känna via Sofias barnflicka Nazrin och hennes väninna Dipita. Den sistnämnda arbetar hårt i Dhaka för att få dansuppdrag. När dessa inte dyker upp finner hon ingen annan utväg än att leverera unga flickor till en militärförläggning (ja, vi talar om koppleri och prostitution). Hon har lärt sig jobbet av sin mamma som utför samma tjänster i en annan bangladeshisk stad. Dipita har därtill en skyddsling, hijran Pinky, som får en allt viktigare roll när hon också flyttar in i den svenska biståndsfamiljens bostad. 

Jag kan inte helt avhålla mig från tanken att berättelserna kunde renodlats i varsin roman. Dels skulle utrymmet för personteckningarna kunnat öka, dels skulle karaktärernas stegvisa utveckling kunnat gestaltas med andra språkliga verktyg. Det sociala arvet som gäller i synnerhet Dipita och hennes ofrivilliga arbete som kopplerska, kunde fått en helt annan ton. Som det nu är, sker nästan all gestaltning i form av snärtiga dialoger. Det går också lite väl raskt när romanens alla trådar ska samlas in på slutet. Ingredienserna i romanbygget är alltför många – även om jag till viss del kan se receptet som ett försök att fånga känslan av ett myllrande och färgstarkt land.  

Många av inblickarna i biståndsarbetet ute i världen är däremot synnerligen intressanta. Ibland omges de av en stark aura som utstrålar både cynism och hopplöshet. Och det är därför jag gläds åt att återfinna ljuset i romanens väv av människoöden, där alla hett önskar ett slut på terrorns våldsdåd och kraftfulla handlingar för att minska global ojämlikhet. Om och om igen bör vi samla ihop oss för att finna lösningar på orättvisor, livsfarliga förhållanden och möjliggöra en livsstil där ingen människa förtrycks.

Lena Nöjd

Publicerad: 2017-07-17 00:00 / Uppdaterad: 2017-07-16 10:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7014

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?