Konstnärerna Johanna Hästö och Karin Edvall har gemensamt valt ut och sammanställt en nyutkommen bok med ett urval av kollegan Kaj Franklins (1955-1997) bilder.

Franklins teckningar präglas av en exakthet och detaljrikedom. I det icke daterade bildmaterialet återfinns teman och personer som tycks vara desamma i teckning efter teckning. Ett flertal av dem gränsar också till seriebilder där texterna, som för det uppmärksamma ögat skymtas på ibland oväntade platser, är gripande, läs till exempel: ”Till att få leva ett liv med de ogudaktiga…” Vad som rörde sig genom Franklins huvud vid framställandet av bilderna är onekligen något jag genom teckningarna tvingas att tänka på.

I den kortfattade beskrivning av Kaj Franklins liv som Hästö och Edvall presenterar i slutet av boken framgår det att han föddes 1955 i Fagersta och att han växte upp i ett hem med betydande problematik kring missbruk och psykisk sjukdom. Franklin själv började missbruka droger redan vid tolv års ålder och kom sedan att under stora delar av sitt liv vistas på behandlingshem, vårdboenden, familjehem och mentalsjukhus. Under en period var Franklin intagen på Säters mentalsjukhus och det var också där, i arkivet och på museet, som Hästö och Edvall kom i kontakt med Kaj Franklins teckningar. Några av dem, närmare 4000 för att vara mer exakt, hade nämligen donerats till mentalvårdsmuseet i Säter efter Kajs död.

Johanna Hästö arbetade i flera år som guide på mentalvårdsmuseet i Säter där ett litet urval av Kajs teckningar visades. När Karin Edvall kom dit upptäckte de sitt gemensamma intensiva intresse för bilderna och hans sätt att teckna och det blev inledningen till ett mångårigt samarbete som nyligen utmynnade i en större samlingsutställning på BoMo i Borlänge samt den här boken.

I bokens text betonar Hästö och Edvall betydelsen av att hantera materialet med hänsynsfullhet och noggrannhet eftersom Kaj Franklin inte längre är vid liv och eftersom ingen av dem känt eller träffat honom personligen. I det omfattande förarbetet till boken har de däremot varit i kontakt med flera personer som kände Kaj, hans syster Carita Franklin och några av de vårdare som under åren arbetat med Kaj. Flertalet av dem berättade att de trodde att Kaj skulle varit mycket glad åt att bli publicerad och att det skapades utställningar med hans bilder.

Edvall och Hästö betonar vikten av att de närmar sig teckningarna som kollegor och de vänder sig mot det starkt kategoriserande begreppet ”särlingskonst” som fortfarande förekommer i konstvärlden. Att jämföra Kaj Franklins bilder med till exempel Sigrid Hjertén utifrån det faktum att de båda led av psykiatriska diagnoser leder lätt fel. Snarare menar Hästö och Edvall att Franklins särpräglade sätt att teckna skulle kunna liknas vid några av vår tids serietecknare.

I bilderna finns, som jag tidigare nämnt, en detaljrikedom som stundtals blir direkt smärtsam. Allt är viktigt … ”Vitkål, meloner, lupiner, hyacinter” … det finns inget filter utan allt tycks strömma rakt genom Kaj ut i teckningen. Att möta bilderna med långsamhet, kanske också det förstoringsglas som Hästö och Edvall rekommenderar, och att tillåta sig att vila i mellanrummen, är troligen nödvändigt för att på riktigt kunna röra sig in i bildvärlden. Väl där möts vi av fascinerande, skrämmande, humoristiska och intressanta perspektiv.