Två saker måste jag ta reda på om de finns på riktigt efter att ha slagit igen John Greens, Maureen Johnsons och Lauren Myracles Let it snow: tekoppsgrisar och Flobies tomteby. Det förstnämnda spelar en central roll som efterlängtat husdjur på avvägar i romanens sista del (eller bokens sista berättelse?); det senare öppnar intrigen i dess första.

Att köa för släppet av den begränsade förstaupplagan av den senaste delen av Flobies tomteby hör till Jubilee Dougals föräldrars jultraditioner – faktiskt så till den grad att hon är döpt efter en av tomtebyns byggnader, Jubilee Hall. Det här året kommer de dock inte hem. De har lyckats bli arresterade i ett Flobie-relaterat bråk om de åtråvärda samlingsföremålen och Jubilee sätts hastigt och inte så lustigt på ett tåg för att fira jul med sina morföräldrar istället.

Till mormor och morfar kommer Jubilee inte, lika lite som tågets övriga passagerare kommer dit de ska. Det är nämligen snöstorm, och tåget kör fast i en snödriva strax utanför den lilla staden Gracetown. Jubilee och några av de andra ungdomarna – den hjärtekrossade Jeb och en cheerleadingtrupp på väg till en tävling – pulsar av tåget, över den övergivna motorvägen och in på ett öppet Waffle House. Komplikationer, och inte minst kärlek, uppstår.

I Let it snow skriver de tre författarna Johnson, Green och Myracle varsin berättelse med varsin titel – ”Jubilee-expressen”, ”Cheerleaderstormen” och ”Grisarnas skyddshelgon” – men de tre hakar också i varandra, så där som människors liv gör, och i slutet knyts alltihop samman liksom med en glittrande röd rosett.

Det här är julaftons-feel-good så det gnistrar och snöknarrar om det. Det är gulligt, knasigt och roande, utan några som helst mörka bottnar. Maureen Johnson, den av de tre författarna som jag inte tidigare hade någon relation till, lyckas faktiskt bäst med sin charmiga intrig (tomtebybygget ovan är ett bra exempel), medan John Green gör mig en smula besviken med sin lite flåsiga high school-filmaktiga cheerleaderjakt. Laureen Myracle visar sig också från sin lättsamma sida, och lägger till en lite knölig skyddsängelaspekt (tänk It’s a Wonderful Life). Jag vet att både hon och Green har mörkare sidor än så här, och kan inte låta bli att önska mig bara en liten smula större djup. Bara lite, lite.

Fast det är charmigt, mestadels. Jag lär inte minnas mycket av det tills snön smälter, men visst funkar det. Författarna har säkert haft riktigt roligt, och jag har rätt roligt också. Mysigt. Precis som den sorts gammal härlig julschlager titeln alluderar på.

När jag växte upp fick vi ungar två saker i strumpor på julaftons morgon: en marsipangris och ett seriealbum eller så småningom en bok. Det senare var förstås för att vi skulle hålla oss sysselsatta och lugna i väntan på Kalle Anka, julbordet och den ”riktiga” julklappsutdelningen. Som en sådan bok vore Let it snow perfekt.