Recension

: Terminal
Terminal Hannu Raittila
2016
Förlaget
7/10

Rotlösa flyger vi överallt

Utgiven 2016
ISBN 9789523330009
Sidor 454
Orginaltitel Terminaali
Översättare Janina Orlov
Först utgiven 2013

Om författaren

Hannu Raittila, född 1956 i Helsingfors, debuterade 1993 och har publicerat ett flertal romaner och novellsamlingar. För sitt arbete har han belönats med både Runebergspriset och Finlandiapriset. Terminal är den första av hans böcker att översättas till svenska.

Sök efter boken

Lever vi ut våra känslor när vi ser på en tv-serie? Och håller vi känslorna ifrån oss i verkliga livet? I romanen Terminal glider handlingen mellan många fiktiva nivåer och det är med lätt förargad känsla jag ångrar att jag inte tittade på tv-serien Twin Peaks på 90-talet när den visades i svensk television. En försvunnen flicka och de oräkneliga svårfångade sanningarna som fascinerade många tittare är ett bärande fundament i historien om sjöbefälet Johan Lampen som söker sin dotter, som han aldrig träffat på grund av en tidig skilsmässa. Dottern har uppfostrats att bli självständig av sin mor, tv-producenten Pirjo Lampen, vilket resulterar i att dottern valt ett kringflackande liv med flygresor och försörjer sig med tillfälliga anställningar på internationella flygplatser. Hon slukade Twin Peaks som liten och som vuxen ändrar hon sitt namn till Laura Palmen. Den insatte ser direkt att endast bokstaven ”n” skiljer från tv-seriens försvunna Laura Palmer.

Efter att ha inlett med dessa huvudingredienser fortsätter författaren Hannu Raittila att skapa en väv av longituder och latituder som visar riktningen på människans färder över jorden. Läsaren lotsas i olika geografiska väderstreck men får också göra tidsresor. Vi får en nutidshistorisk sammanfattning av veckorna som följde efter att tvillingtornen förbrändes till aska när flygplan kört igenom dem. Men också en tillbakablick på åren då slavar transporterades från den afrikanska kontinenten. I nästa stund skjuter berättaren oss vidare till de högst aktuella syriska eldstriderna som fortgår utan synbarligt slut. Geopolitikens krassa inverkan på romankonsten är evig liksom Rysslands behov av en året-runt-hamn.

Berättaren har en tydlig distans och ett ingenjörsmässigt språk. Gränsbevakningssystem som EU instiftat för att skydda mot oönskad invandring beskrivs detaljerat. Internationell flygtrafik och ledningscentralers arbetssätt får också en tjänstemannalik beskrivning. Det uppstår en märklig effekt när det uppdagas att alla huvudpersoner har en nära relation till varandra – de är nämligen familj eller nära vänner. Alla berättar varsin del av historien i egna kapitel. Ibland överlappar kapitlen varandra och romanen är full av kontraster mellan faktaredogörelser och romanpersonernas brist på känslobottnar.

Det blinkas friskt till läsare som möjligen plöjt en och annan romanklassiker. Personligen ler jag igenkännande vid omnämnandet av kortromanen Järnvägen av Juhani Aho år 1882. Det är en laddad (men tidlös) roman som avhandlar människans rädsla för ny teknik, i det här fallet järnvägens utbyggnad under 1800-talet.

I den finska litteraturkanonen har Hannu Raittila en stabil plattform. Det har skrivits många spaltmeter om honom i finsk kulturpress vilket har sin förklaring i att han har skrivit många noveller, essäer och romaner. Men det tycks som om Terminal är den första romanen av författaren som ges ut på svenska. Synd då att förlaget inte i tid upptäckt textens alla borttappade bokstäver eller andra tangentbordstabbar. Både författaren och översättaren Janina Orlov borde hedras med att få sitt arbete presenterat i en förpackning utan dessa klumpigheter.

Tillbaka till bokens atmosfär av nu, som blir då och i morgon på samma gång. Temat är onekligen tekniken som erbjuder människan att följa sina drömmar att resa vart som helst på denna jord. Men vad sker med oss på vägen när vi reser för att finna svaret på våra frågor? Det berättas att kontinenterna Amerika och Eurasien fjärmar sig från varandra i Stilla oceanen och sedan fortsätter författaren: ”Också människorna fjärmar sig från varandra för att sedan närma sig igen enligt hemliga cykler – även familjemedlemmar.”

På bokens sista sida är huvudpersonen Johan en annan man än den han är i bokens början. När och var förändringen inträffade, vet jag inte. Hans förändring skildras undanglidande och lika svårfångat som vore det i vardagens verklighet. Så märkligt att startpunkten för rörelsen förblir svävande oklar? När en fråga lever kvar många dagar efter att jag läst sista sidan i en roman, brukar det vara ett tecken på att jag berörts. Och jag nickar ett diskret tack till Hannu Raittila för läsupplevelsen.

Lena Nöjd

Publicerad: 2016-12-07 00:00 / Uppdaterad: 2016-12-07 08:41

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6778

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?