Noam Fricks tre kortromaner finns sen tidigare utgivna av förlaget Genusredaktörerna i serien Queerlequin. Nu har förlaget valt att ge ut dem igen, samlade i en pocketvolym. Varje roman är cirka 70-80 sidor lång och borde vara perfekt läsning för läströtta skolelever som fått i uppgift att ”läsa en bok” eller varför inte uttråkade tågresenärer.

Bokserien Queerlequin – namnet är en blinkning till den kända romanceserien Harlequin – lägger ett så kallat normbrytande perspektiv över romanceberättelsen. Romanernas karaktärer och dessas relationer är inte alltid de vanliga stereotypa, som mellan man och kvinna. I serien Queerlequin skildras romantik och erotik snarare mellan samkönade människor och inte nödvändigtvis i tvåsamma relationer.

I Återvändaren möter vi hockeyspelaren Stephen som kommer tillbaka hem efter att ha varit borta många år. Det blir ett känsloladdat återseende med människor och platser. Efter en skada är Stephen tillfälligt hänvisad till rullstol för att ta sig fram. Kanske bidrar skadan till hans spända känsloläge för jag har sällan stött på så mycket tårar i någon berättelse som denna. Föräldrar, vänner och före detta kärlekspartners lever i täta och nära relationer, det är inte alltid så lätt att hålla reda på vem som är tillsammans med vem. Kanske är det själva poängen.

Stephen, min gissning är att han är runt 30 år, är väldigt utagerande. Han bråkar med sin mamma som en tonåring, smäller i dörrar och får utbrott. Han är inte riktigt vän med sig själv eller omvärlden. Uppriktigt sagt tycker jag att han är ganska charmlös- inte ens mammas iordninggjorda fika med marmeladsmörgåsar och O’boy får honom att tina.

Stephen träffar en gammal kärlek, det blir missförstånd, mera tårar och mammabråk, men allt ordnar sig till slut till det bästa för alla.

Det som får texten att sticka ut är dock inte det normkritiska innehållet, utan språket. Bitvis är det en spännande blandning av poesi och oväntade ordvändningar, bitvis är det ålderdomligt och arkaiserat. Den högtravande och ibland stela tonen skär sig mot det erotiska innehållet och blir ofrivilligt komiskt. Läsningen skaver. Jag är osäker på om det är en medveten drift med genren eller om det helt enkelt är författarens alldeles egna sätt att berätta.

När Stephen får se honom brister han ut i ett gapskratt så kraftigt att han måste vika sig dubbel för att inte dö skrattdöden. Det smittar måttligt av sig på Sam som inte helt vet om han ska skämmas för sin utstyrsel eller om han ska glädjas åt att han skapade en sådan munter stämning.

Tre kvinnor står i fokus i nästa roman, En gyllene triangel. Som namnet antyder handlar det om ett triangeldrama. Ensamma Anna stöter på sin gamla kompis Hedvig och blir störtförälskad. De inleder ett förhållande men då en tredje kvinna dyker upp i handlingen, ställs allt på sin spets. Går det att älska mer än en person och att leva tillsammans på lika villkor? Även här spretar språket åt alla möjliga håll i en egen stilart där ”höfter vickar fridfullt” och någons ”spärrar är uppdruckna”.

Den kanske mest erotiska och i mitt tycke bästa kortromanen, är samlingens sista, Trägen vinner. Här möter vi den unge gatumusikanten Julius som plötsligt förälskar sig i Hanne – en äldre kvinna vars ”tänder blänker likt fönstren när de återkastar solens strålar”. Hanne och Julius är varandras motsatser i allt. Inte bara till kön och ålder utan framförallt i livsstil. Julius lever för dagen och slaggar på sina vänners soffor. Hanne är enormt kontrollerad och dominerande, rik som ett troll och har en hög maktposition inom affärslivet.

Relationen mellan de båda är ett maktspel där Hanne tillåts dominera en undergiven Julius. Det verkar nästan som att hon köper hans kärlek, i alla fall till en början, innan den riktiga och sanna kärleken äntligen segrar.

Jag tycker det är jättebra med satsningar som serien Queerlequin och hoppas också att förlag, bibliotek och bokhandlar tar in mer normkritisk skönlitteratur, i olika stilar och genrer. Normkritik handlar inte bara om sex och erotik vilket det här uppfriskande citatet ur Trägen vinner visar. Hanne ska just göra ett framträdande i ett affärssammanhang och reflekterar över publiken:

Mestadels män, vilken överraskning, tänker hon. Roligt att det börjar bli fler och fler män som tränger sig in i affärslivet.