Det börjar med månfärderna. De där nya upptäcktsfärderna i rymden som Thomas och hans kamrater drömde om att få följa med på, vad blev det av dem? Alla löften och drömmar?

Inställda. Insparade. Thomas hör till en generation som upplever sig ha blivit lovade mycket, och sen inte fått en skit. En massa krig på andra sidan jorden. Ingen måne. Inget jobb. Inte ens en flickvän. Vad var det som hände?

För att få svar på sina inte helt välartikulerade frågor tar Thomas till den lite okonventionella metoden att kidnappa personer som han tror ska kunna besvara dem. Först en gammal collagebekant, den där killen som verkligen lyckades, som mot alla odds faktiskt blev astronaut. Men sen inte fick komma med på rymdfärjan i alla fall.

Det leder till nya frågor. Nya kidnappningar. Svaren kommer kanske närmare Thomas själv, nära hans bäste vän som sköts till döds av polisen, nära hans mamma, som tyckte att det var en ynnest för den faderlöse 12-åringen att få sova över hemma hos en aktad lärare. Frågor och påståenden och motpåståenden. Någonstans också den där drömmen om kärlek. Vad som hade kunnat bli ett rakt och drabbande koncept vimsar iväg och till slut vet jag inte alls vart Dave Eggers vill med sin intrig längre.

Var poängen just att ställa frågorna (och var borde jag i så fall ha slutat att läsa)? Eller att Thomas trots allt måste ha en väldigt trasig bakgrund för att agera som han gör? Och vad är egentligen grejen med den omständiga och högtravande titeln? Bristen på fadersfigurer och mening?

Era fäder, var är de? Och profeterna, lever de kvar för evigt? har dessutom den egenheten att den är skriven helt i dialogform. Kidnapparen i dialog med sina offer. För vilka han själv anser sig vara något av ett offer.

Nu har jag en viss vana att läsa dramatik, så att skriva en roman enbart i dialogform framstår inte i sig som särskilt mycket av ett spännande stilgrepp. Snarare tvärtom. Om Eggers nu anser att tankar och erfarenheter som människor själva lyckas uttrycka dem är själva kärnan i hans berättelse, varför skrev han den inte bara i pjäsformat? Med en och annan diskret scenanvisning, snarare än onaturliga repliker om hur miljön ser ut och vilka ljud som hörs?

Fast hade han gjort det hade det förstås varit dramatik istället, och dramatik är (trots att den ofta är förträfflig läsning) tyvärr nästintill obefintlig som bokgenre. Vem ska man månne kidnappa för att försöka få någon ändring på det?