Jonathan Trefoil har precis flyttat till New York och fått jobb på en reklambyrå. Tillvaron är dock varken särskilt glamourös eller tillfredsställande. Lägenheten han hyrt på Manhattan är visserligen fin, men Jonathan har anledning att misstänka att ägaren sitter i fängelse och när som helst kan komma och kräva tillbaka den. Jobbet på Comrade betalar hyran, men är så själsdödande trivialt och tråkigt att Jonathan långsamt drivs mot vansinnets rand.

Jobbet kväver hans kreativitet på ett sätt som annars bara skulle kunna uppnås genom att förvandla mördande alldaglighet och tristess till ett vapen och avfyra det rakt mot Jonathans hjärta. Att som läsare bevittna hur alla hans försök att göra något kreativt och originellt förintas av plattitydgranater (”Elden är lös! Håll liv i lågan, läckerbit!”) och nonsensinstruktioner (”Jag tänker att vi U-svänger gårdagens grejer för det omedelbara nuet?”) är både deprimerande och mycket underhållande.

När Jonathans bror tar ett jobb i Dubai lämnar han sina hundar hos Jonathan, som till sin flickväns stora irritation snabbt förvandlar hundarna till huvudpersoner i sitt liv. Författaren har lagt lika mycket jobb på karaktärerna Sissy (cockerspaniel) och Dante (bordercollie) som hon gjort på sina mänskliga karaktärer, och känslan av att de är riktiga personer förstärks ytterligare av att Jonathan i så stor utsträckning tillskriver sina hundkompanjoner intrikata själsliv. Han oroar sig så mycket för deras lycka och mentala hälsa att han vid ett tillfälle uppsöker en veterinär för att försäkra sig om att Dante inte lider av existentiell ångest. Att Jonathan projicerar sin oro för livet och världen på hundarna är uppenbart, men det är rörande och ofta väldigt roligt.

Jag har nästan inga invändningar mot den här boken, men något som genomgående störde mig var Jonathans relation till sin flickvän Julie, som tyvärr är bokens mest endimensionella karaktär. Julie känns ganska mycket som den stereotypa missnöjda flickvännen: hon önskar att Jonathan vore rikare, mer framgångsrik, hade mindre töntiga hobbyer, och lite coolare vänner.

Jonathan, i sin tur, växlar mellan att vara överlycklig att någon så snygg som Julie vill vara ihop med honom, och gripas av dödsångest vid tanken på att vara tillsammans med henne för alltid. Hon tycker att hans jobb inte är tillräckligt imponerande, han tycker att hennes jobb (säljare på Bridal-360, ett glossigt magasin om bröllopsplanering) är fånigt. Båda ägnar många sidor i boken till att föreställa sig att deras respektive är någon helt annan person, som veterinären Clare eller juristen Mark.

Medan Jonathan har tillräckligt många andra fina personlighetsdrag för att jag ska kunna ha överseende med det provocerande i att han blir förälskad i själfulla kvinnor som serverar honom kaffe (och ägnar tre sidor åt att föreställa sig deras gemensamma framtid, vad deras barn ska heta, vilken färg blommorna i deras trädgård ska ha), blir Julies konstanta missnöje med Jonathan bara tröttsamt. Jag tror att Jonathan bortom all kontroll hade tjänat på att ge Julie en själ, istället för att bara låta henne hacka sönder Jonathans. Hon är tråkigt nära att bara vara en karikatyr på Den Missnöjda Flickvännen, som Den Missförstådde Killen alltid lämnar när han träffar sin manic pixie dream girl.

Jonathan, däremot, har visserligen stereotypt kufiska drag (serietidningsälskande, oförmåga att förstå sociala koder), men de balanseras upp av originella idéer, kreativa utläggningar om världens tillstånd och framförallt av hans totala hängivenhet och kärlek till Dante och Sissy. Jonathan är knäpp och ibland lite irriterande, men han känns levande, och så verklig att jag funderar på hur det går för honom även efter att jag läst ut boken.

Bokens stjärnor är dock Dante och Sissy, och jag tror att även läsare som inte anser sig vara ”hundmänniskor” kommer bli charmade av dem. Rena hundälskare förutspår jag kommer falla pladask för hundradarparet och skratta högt åt beskrivningarna av förståsigpåare i hundrastgården.

Jonathan Trefoil gör inte mycket rätt i livet, men Jonathan bortom all kontroll träffar mitt i prick ändå.