Det står dystert till med den kommunala ekonomin. Uppsägningarna rycker i dörrhandtaget och inte ens de chefer som hittills varit bra på att slingra sig ur konflikter kan finna en utväg. Samtidigt lackar det mot jul och i kommunhuset vill man gärna göra något för att glädja medborgarna. Fast det får förstås inte kosta något.

Då kläcker kommunalrådet den lika enkla som geniala idén att skriva ”God jul” över hela kommunhusets fasad med hjälp av tända adventsljusstakar i utvalda fönster. Ljusstakar finns ju på vaktmästeriet sedan tidigare. Sagt och gjort. Ivrigt kontaktar man lokaltidningen som ska komma den fjortonde december och fota. Kommunchefen berättar citatvänligt om den demonstration av samarbete och laganda som präglar projektet.

Så ska det bara genomföras också, en uppgift som kräver oväntat mycket energi och skapar oväntat mycket konflikter. För Frida, ung och nybliven assistent på HR-avdelningen, verkar alltsammans till en början som ett bra sätt att komma in på arbetsplatsen. Hon känner en gemenskap och ett driv som långt ifrån präglar hennes annars alldagliga, smått neurotiska och kanske lite tomma tillvaro. En konkret uppgift att sätta tänderna i. Sprida lite julglädje. Det borde väl inte vara så svårt?

I God jul skildrar Jonas Karlsson en arbetsplats, personligheter och lågintensiva konflikter som annars är sorgligt underrepresenterad i litteraturen. Det är vansinnigt vardagligt, både i motiv och tonfall. Det omständiga arbetet med julhälsningen och det mörka stråk som hotet om uppsägningar tillför gestaltas på en sparsmakad, närmast bister prosa. Det torra språket kontrasteras mot dråpligheten i processen. Det är fullkomligt bisarrt men samtidigt nästan otäckt realistiskt.

Det är ju så mycket lättare att fokusera på utplaceringen av ljusstakar än på uppsägningar och människors oro. Ledarskapsflosklerna haglar. Och provocerar. Där kommunledningen föreställer sig en fin överraskning i vintermörkret anar de anställda konspirationer. Folk vill ha besked. Vilka är det egentligen som måste gå? Kanske är hela God jul-projektet något slags test i informell lydnad? En möjlighet att säga upp på grund av ”samarbetssvårigheter”?

Det finns en sårig underton här, en svärta som gör humorn gott. God jul både roar och oroar. Samtidigt kan jag inte påstå att jag blir särskilt berörd av karaktärerna och jag tror inte att det beror på småttigheten i det de håller på med. Livet är ju inte sällan ganska småttigt. Kanske hade de ändå behövt lite mer värme från författarens sida, någon sorts ömsint förståelse mitt i det triviala?

Nu upplever jag huvudpersonen Frida nästan lika svårtillgänglig som hennes närmsta chef gör. Först på de allra sista sidorna känns det riktigt som att hon faktiskt pulserar av liv.