Rasmus var väl inte latare än andra nioåringar. Han hade bara en för hans ålder naturlig motvilja mot allt, som hindrade honom från att klättra i träd eller bada i ån eller bilda rövarband med de andra pojkarna och ligga i försåt bakom potatiskällaren, när någon av flickorna kom för att hämta potatis. Han tyckte att det var vad man borde syssla med, när man hade sommarlov.

Men som placerad på barnhem fanns inte mycket tid till lek. Det var ett ständigt arbetande och vad Rasmus än tog sig för så var det fel. Och även om det inte alls var hans avsikt att hälla en hel badbalja med vatten över fröken Hök så visste Rasmus att han inte skulle komma undan sitt straff.

Det är när Rasmus tänker på att han skall få stryk av fröken Hök för den olycksaliga badbaljehändelsen som han bestämmer sig för att det får vara nog med barnhemslivet. Det får vara nog med slitet och rädslan för skäll och stryk. Slut med att vänta på att något av paren som kommer förbi och väljer barn att bli föräldrar till skall välja honom. De väljer alltid flickor med lockigt hår. Rasmus bestämmer sig för att ta sitt öde i egna händer och bege sig iväg från barnhemmet och leta reda på något trevlig par som vill bli hans föräldrar.

Redan första morgonen träffar han luffaren Oskar och får slå följe med honom och spela musik för småpengar och smörgåspaket. Allt hade varit frid och fröjd om inte deras väg korsades av tjuvar och de blir inblandade i en rånhistoria. Ett tag blir det olidligt spännande men det slutar förstås lyckligt. På alla sätt lyckligt och det blir en vacker berättelse om hur den föräldralöse Rasmus finner ett hem och en familj att älska.