När Nya Moderaterna förlorade makten i riksdagsvalet för snart ett år sedan fanns förhoppningar hos en del av oss att arbetslinjen skulle dö. Att retoriken och den politiska praktik som begreppet representerade skulle förpassas iväg och bytas ut mot en annan arbetsmarknadspolitik. En mindre orolig, flexibilitetskrävande, produktionsinriktad syn på arbetslivet. En som satte livet snarare än arbetet i centrum.

År 2015 är arbetsmarknaden alltjämt ganska lik den vi hade innan valet, något som speglas i Elise Karlssons tredje roman där arbetslinjen har blivit ett levande koncentrat.

Huvudpersonen i Karlssons Linjen befinner sig inledningsvis utanför anställningarnas och arbetets gemenskap. På några av romanens första sidor är hon bokstavligen utelåst, lämnad i kylan utanför sitt hem.

Medan jag sitter där på bänken tänker jag inte på det. Alla de där pappren som kommer genom brevinkastet och läggs på hög, öppnade eller oöppnade, obetalda. Att de leder ut dit, till en tillvaro utan nycklar och koder. Men när jag kommer in i porten och lägenheten igen. När jag slår mig ner i soffan och slår på tv:n, ännu en svartvit film, en kvinna med ett vansinnesskratt. Då tänker jag på det.

Scenen blir en symbol för den oro som driver hela romanen framåt. Olika omständigheter, där utelåsningen är en, en röst från en tv-debatt en annan, pressar Emma att resa sig igen. Hon sätter sig framför datorn, gräver fram sitt gamla CV och söker jobb. Tillvaron går från sökande, kanskejobb och kanskeintervju till en tillfällig anställning på ett företag som producerar självhjälpsböcker. Väl inne blir målet en eftertraktad tillsvidareanställning. Rädslan att när som helst bli utkastad, att plötsligt hamna utanför kontorets välputsade glasväggar igen, synkroniseras med hennes vilja att klättra i företagets hierarkier. Viljan att vara en perfekt medarbetare, att ha tryggheten.

Arbetet är snart lika mycket liv som kärlek. Emma förälskar sig i en av kollegorna på kontoret, en Billy. Och kanske är det inte en slump att han har samma namn som en av Ikeas mest massproducerade bokhyllor. Romanpersonerna i Linjen, protagonisten undantagen, är nämligen lika tömda på personlighet som ett CV på vilken rekryteringssajt som helst. De verkar slipade till en yta där lagom mycket privatliv sipprar ut. Bara så pass att människan bakom kan anas, men aldrig synas. Emmas relationer till omgivningen är även de präglade av en sorts distans. Hon avslöjar sällan något om sig själv för sina arbetskamrater. Hennes förälskelse i Billy är också till stor del en distansförälskelse kopplad till honom som kollega.

Linjen är en komprimerad roman, som genom att skala av det mesta av yttervärld och miljöbeskrivningar, lyckas gestalta just den rädsla och den mekaniska ytlighet som präglar mycket av det samtida arbetslivet. Allra mest effektivt blir den i de korta, enkla styckena där prosan övergår i prosalyrik:

Jag gör inte längre kaffe hemma. Äter inte längre hemma. Jobbet matar mig.

Elise Karlsson ger med Linjen en ny skönlitterär bild av det moderna arbetslivet. Hon visar hur mycket som fortfarande finns kvar att diskutera. Inte bara när det gäller arbetet och dess faktiska villkor, utan även kring vad som driver en människa dit.