Den här boken handlar om Arbetsförmedlingen. En institution som tidigare faktiskt levde upp till sitt namn. Förmedlade arbeten. Idag verkar den mer ha en kontrollfunktion, ett system av nästintill rituella meningslösheter. Jag har själv suttit framför en handläggare som uppgivet sagt att hon inte kan göra något eftersom hon knappt vet hur reglerna kommer se ut nästa vecka. Andra har skakat på huvudet när jag visat mitt examensbevis i kulturvetenskap. En vän till mig fick frågan ”Vet du egentligen hur många som söker jobb inom ditt område”, följt av en suck. Att skriva in sig på Arbetsförmedlingen är verkligen ingen upplyftande upplevelse.

Roland Paulsen går till Arbetsförmedlingen med en känsla att han egentligen inte hör dit. Han är nydisputerad doktor i sociologi (”Socionom alltså” tycker arbetsförmedlaren han träffar) och har en forskartjänst som väntar om några månader. Mantrat att han som arbetssökande ska ”aktiveras” går som en upphakad skiva under mötet. Till slut skrivs en handlingsplan där Roland en gång i månaden ska besöka ett jobbforum. Det visar sig att han bara behöver gå dit, skriva upp sitt namn och personnummer och gå hem. En meningslös handling som bara tar två minuter men kräver betydligt mer energi.

Jag gillar att Paulsen hela tiden använder sig själv och reflekterar över sin egen position i arbetslösheten. Att vara forskare är ändå ett privilegium i sammanhanget. Han ironiserar över att han när forskartjänsten börjar går från en intetsägande titel till en annan. Skillnaden är att staten ger honom mer pengar. En tydlig bild av hur en människas värde bestäms över det arbete hon utför. Eller om hon utför något arbete.

Paulsen bjuder på sig själv och skriver på ett enkelt, roligt sätt, utan att på något sätt förlora akademisk tyngd. Enda gången jag kan tycka att han förlorar i proffsighet är när han använder pseudonymer för de städer han gör sin research i. ”Västertälje” funkar, men ”Rövby”…? Det känns som ett internt skämt som skulle ha stannat som just det. Detta vägs å andra sidan upp, bland annat av en väldigt intressant genomgång av mekanismer som ligger till grund för människans lydnad.

Genom att sitta med under möten och aktiviteter med Arbetsförmedlingens anställda beskriver Paulsen hur de blint följer nya regler, samtidigt som de står nästintill handfallna inför uppgiften. Systemet finns inpräntade i dem, i oss alla. Vi lyder även om vi inte vet vad det vi gör är bra för. Eller, vi lyder till och med även om vi vet att det vi gör är meningslöst.

I sina intervjuer lyckas Paulsen komma under skinnet på personer som på olika sätt har inblick i, och lever med konsekvenserna av, Arbetsförmedlingens organisation. Eva, som efter att ha förlorat både sin man och deras gemensamma företag hamnat i Fas 3. Angeles Bermudez-Svankvist, tidigare generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Henne träffar Paulsen under ett träningspass på Sturebadet. Både Eva och Angeles är arbetslösa. Skillnaden är att Angeles samtidigt får en månadslön på över 140 000 kronor och kan spendera dagarna med att träna. Kanske är det hon som bäst sammanfattar skevheten i Arbetsförmedlingens funktion och syn på arbetslösa när hon säger att, om du får pengar ska du kunna ta vilket jobb som helst, och följer upp med:

Om jag kan göra det så ska också alla andra kunna göra det.

Paulsens resonemang slutar i ett ifrågasättande av hela idén om lönearbete. Borde vi egentligen arbeta?

Den tyske filosofen Herbert Marcuse betraktade … den potentiella arbetsbefrielsen som en renässans större än allt mänskligheten tidigare skådat. En ny moral bortom skuld och skam var bara en av förändringarna Marcuse såg framför sig. Även städerna skulle förändras. Själva arkitekturen. Våra sätt att transporteras. Vägnäten. Vad vi betraktar som friskt och sjukt. Vårt lyckobegrepp. Vårt närmande till den oceaniska känslan. Hur vi älskar varandra. Uppvaknandet av de erogena zoner som nu slumrar under genitaliernas dominans. Sexualiteten. Kroppen. Allt.

Eva drömmer om ett liv i kollektiv, kanske i södra Europa.

[D]är kan man odla alla sorters grönsaker. Och frukter. Och där kan man göra sin egen olivolja.

Utplånande av arbetet som vi känner det idag innebär en återgång till det självförsörjande. Ett liv där andra värden kan premieras. Intressanta tankegångar, men kanske är det en väl utopisk vision när situationen ser ut som den gör för många. Frågan är väl istället hur vi ska arbeta? Vad är en arbetare? Och hur ska vi behandla den som inte arbetar?