Paris. Je t’aime! Voulez-vous cocher avec moi? Huvudpersonen i Moa Eriksson Sandbergs nya roman är i Paris med bästisen Lola. De går i sexan och ser fallosar överallt. Eiffeltornet och alla andra höga byggnader som stretar mot skyn. Läppstift. Och de själva syns. Oj, vad de syns! Pojkar, gubbar, män i alla åldrar verkar se […][...]

Med Maddaddam avslutar Margaret Atwood den dystopiska (eller post-apokalyptiska om man så vill) trilogi som inleddes med Oryx and Crake (på svenska 2003) och sedan följdes av Syndafloden (2010), alla tre i översättning av Birgitta Gahrton. Det har varit en rejäl resa kan jag säga att under en regnig sommarvecka läsa alla tre böckerna i […][...]

Skyddslösa, i dunklet innanför tältväven, dränkta i rösternas oväsen, bestick och stolar dragna över golvet, hur många var de? Femtio? Åttio? Hundra? Ännu fler? I Olivier Adams roman är ”de skyddslösa” flyktingarna som samlats i en småstad vid den franska atlantkusten. De är skyddslösa för väder och vind, för polisens trakasserier, för hunger, sjukdom och […][...]

”En ö är ett kosmos i ett nötskal” står det i inledningen till ett av de första kapitlen i Roy Jacobsens roman De osynliga. På många sätt görs detta tydligt i den berättelse som sedan följer. Ön som skildras heter Barröy, ligger i Nordnorge och befolkas av de fem personerna i familjen med samma namn. […][...]

Sara driver en chokladbutik i Barcelona. Hon lever med kemiforskaren Max och utåt sett har de en stabil tillvaro på alla sätt. Plötsligt dyker gamle vännen och chokladkometen Oriol upp på arenan efter många års sviktande kontakt. Ganska snart anar man ett triangeldrama. Så skiftar fokus och vi får följa de tre 20 år tidigare […][...]

Jag har en ambivalent inställning gentemot Jag är den som är den. I sina stunder problematiserar serien könsroller på ett enkelt men träffande sätt som får mig att reflektera över vilken märkligt skev tillvaro vi lever i. I dessa stunder vill jag hylla seriealbumet och tycker att det borde vara obligatorisk läsning för ungdomar då […][...]

En eller annan väg av Sara Paborn utspelar sig en sommar i slutet av 1980-talet. Sjuttonåriga Frida ska tillbringa några veckor ensam i villan medan hennes mamma extrajobbar på ett hälsohem. Det har gått tre år sedan storasystern Marissa försvann hemifrån och de saker som hon lämnade efter sig har blivit noggrant undanstuvade av mamman. […][...]

I Gabriel Itkes-Sznaps debutdiktsamling verkar först det språkliga stå i centrum. Experimenterande, utforskande och genomarbetat. Hur låter orden? Hur kan de vridas och vändas på? I några partier löser språket upp sig totalt, liknar mer ljudfragment än ord. täck täck så träck täck ner vi rop jo riv riv revan skir Raderna känns menade att […][...]

Vargen tog den. Det har alltid varit den officiella förklaringen till varför Hirka inte är som alla andra. Som folk. Hon minns det visserligen inte själv, men hon var också bara ett spädbarn när det hände. Pappa har berättat, och ärret sitter ju där i ryggslutet. Så varför skulle hon tvivla? Självklart måste även Hirka […][...]

Hemligheter kan vara magiska. Att tillsammans med någon nära dela något pirrigt och spännande, det är fint. Men hemligheter kan också vara fula och förvridna. Hemligheter kan förgifta och förstöra familjer. För ser ni, hemligheter delar en sällan med främlingar. Det är i slutet av april när Anna-Karin Ehn försvinner. Hennes bil hittas övergiven utanför […][...]