Anna Jörgensdotter fann inspirationen till sin bok om Ester Henning i Maud Nycanders dokumentärfilm Konstnärinnan på avd. 22. Drömmen om Ester följde henne när hon, som småbarnsmamma med mycket att göra och en brinnande lust att skriva, försökte hitta en balans mellan eget skapande och omvärldens begränsningar. Esters egna begränsningar var visserligen av annat slag: […][...]

Jag tyckte mycket om Stjärnklart, första delen i denna dystopiska science fiction-trilogi. Så förväntningarna var ganska högt ställda inför andra delen, Stjärnfall. Nu, efter läsningen, är jag faktiskt ganska förvirrad, och inte helt säker på om mina förväntningar har infriats. Boken var nämligen någonting helt annat än jag ens kunde föreställa mig. Ni som har […][...]

En tolvsidig essä publicerad på den samhällskommenterande sajten TomDispatch satte igång en snöbollseffekt. Något som ledde till etablerandet av nyordet mansplaining. Det här var inget som textens författare, Rebecca Solnit, hade räknat med och det är inte heller från hennes penna som termen kom. I ett PS till originaltexten som både inleder och namnger denna […][...]

Vafan? …tänker jag ett par kapitel in i Järnskallen, efter att vi etablerat att vi befinner oss i Stockholm anno 1917, med världskrig, revolutioner och inbördeskrig som rasar alldeles inpå knuten, året då allt kunde gått åt helvete, året då både konservativa och arbetare gick beväpnade på gatorna och väntade på startskottet för revolutionen, året […][...]

RÖSTEN Berätta lite om varför du är här. JAG Jag har allvarliga problem med faunan. RÖSTEN Hur är det med sömnen? JAG Du vet. Vitsippor. RÖSTEN Vitsippor? JAG Ja, och syréner, framförallt syréener, eller nej, framförallt rosor. Och vallmo, orkidéer, liljor och fläderblom. Ja, jaget i Ut har hamnat fel bland blommorna. Bland klänningarna. I […][...]

I en tågkupé någonstans i 1880-talets Ryssland börjar resenärerna samtala och kommer in på äktenskapet, kärleken och relationerna mellan könen. Plötsligt lägger sig en man som tidigare suttit tyst och avskärmad i samtalet. Han presenterar sig som Pozdnysjev, en man som har dödat sin hustru. För berättaren i Leo Tolstojs Kreutzersonaten återger Pozdnysjev genom natten […][...]

Bengt Jangfeldts nyöversättning av Leo Tolstojs kortroman Ivan Iljitjs död (från 1974, i den här utgåvan reviderad) har en rätt speciell tillkomsthistoria: boken var på Radiumhemmets sjukhusbibliotek så populär och sönderläst att man helt enkelt bad förlaget om en ny. Vilket utbyte döende cancerpatienter haft och har av Tolstojs visserligen drabbande roman är åtminstone för […][...]

Han hade inget barndomshem att återvända till. Fadern var inte längre bonde och han själv var inte bondson. Han hade blivit en del av staden. Han var inte ens brevbärare längre. Det var knappt Adrian visste vem han var. En arbetslös arbetare, kanske? Adrian kände sig i alla fall som en arbetare. Så återberättar Johan […][...]

En villaförort för de bättre bemedlade, arkitektritade hus vid kusten, en instängd värld där alla känner alla och alla bevakar alla, men vilka hemligheter är det egentligen de är beredda att göra nästan vad som helst för att dölja? Robin återvänder till förorten där hon växte upp, förorten hennes styvfar skapade och där hennes mor […][...]

Kanske, när jag till sist blir färdig, kommer den här boken inte vara mer än en rad lögner för mina föräldrar och för min bror. Jag tröstar mig med att tänka att all objektivitet är subjektiv. Kroppen jag föddes i är en självbiografisk roman, autofiktion. Detta är tydligen viktigt eftersom det påpekas i baksidestexten. När […][...]