Recension

: Hush Baby
Hush Baby Johanna Holmström
2015
Norstedts
6/10

Att återvända på egen risk

Utgiven 2015
ISBN 9789113064239
Sidor 364

Om författaren

Johanna Holmström fotograf Cata Portin

Fotograf: Cata Portin

Johanna Holmström är född 1981 och bosatt i Helsingfors. Hennes debut Inlåst och andra noveller nominerades till Sveriges Radios novellpris och för novellsamlingen Camera Obscura belönades hon 2009 med Svenska Dagbladets litteraturpris.

Sök efter boken

En villaförort för de bättre bemedlade, arkitektritade hus vid kusten, en instängd värld där alla känner alla och alla bevakar alla, men vilka hemligheter är det egentligen de är beredda att göra nästan vad som helst för att dölja?

Robin återvänder till förorten där hon växte upp, förorten hennes styvfar skapade och där hennes mor nu lever i ensamhet och närmast utstötthet. Hon arbetar som barnpsykolog, delvis för att kompensera för händelser i sin barndom, ett sent försök att rädda den storebror hon inte kunde rädda, varken från andra eller från honom själv. När de var barn mötte de en man som kallades armborstmannen och nu härjar han åter i trakten men det är också en annan rädsla som smittat framförallt barnen och plötsligt börjar Robin komma något på spåren – något som visar sig vara farligt. Riktigt farligt.

Efter tio sidors läsning har jag både hunnit gråta och få en rejäl klump av obestämt obehag i magen. Barnen som far illa, som hanteras illa av människor i sin närhet eller av själva livet har lätt den effekten på mig men här är det något extra suggestivt över det hela. Det finns en laddning också i det vardagliga och vartefter utvidgar sig obehaget, samtidigt som det blir mer specifikt. Det klaustrofobiska och känslan av att inte kunna lita på någon, att ständigt vara sedd men utan att veta av vem är ju inte något nytt men stämningen här är ändå sådan att allt blir intensivt levande för mig.

Tyvärr är det som vanligt en person som inte alls har vare sig vana eller kompetens som börjar utföra det spaningsarbete som normalt är förbehållet poliser och som vanligt är det en hel del dumdristighet inblandad. Samtidigt är det mycket som är vagt så länge, mer en känsla, mer en aning – mer sådant som man som läsare av en ”nordic noir-thriller” begriper inte är vad det i förstone ser ut att vara, men som ändå inte skulle vara material för polisen – än.

Det mest thrillermässiga är inte heller det som är det bästa, även om intrigen är välkomponerad och bjuder åtminstone mig på ett par rejäla överraskningar, utan det som stannar kvar är mötena mellan Robin och barnen, såväl det barn som går hos henne för att bearbeta sin mors förestående död som de rädda barnen i Vråkören. Och hur lätt det är att svika när man borde vara den som är allra mest lyhörd – av födsel, uppväxt och utbildning.

Saga Nordwall

Publicerad: 2015-08-13 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-12 22:43

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6224

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?