Recension

: Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar
Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar Tadeusz Borowski
2014
Modernista
9/10

Auschwitz ur ett annat perspektiv

Utgiven 2014
ISBN 9789174994780
Sidor 192
Först utgiven 1948

Om författaren

tadeusz_borowski_foto_malgorzata_borowski

Foto: Malgorzata Borowski

Tadeusz Borowski (1922-1951), poet och prosaist. Han föddes i sovjetiska Ukraina som son till polska föräldrar. Både han själv och hans fästmö Maria deporterades under nazitiden till Auschwitz. Borowski överlevde lägret, men tog sitt liv 1951.

Sök efter boken

Tadeusz Borowskis novellsamling om Auschwitz räknas som en klassiker bland Förintelselitteraturen. På ett säreget, distanserat sätt skriver Borowski fram lägrets värld. Berättaren är inte jude, och har dessutom en uppsatt position i lägret. Vanligtvis i lägerskildringarna ligger berättarperspektivet hos de som var mest utsatta. Borowski låter oss i stället ta del av lägererfarenheten genom en av de som hade det gott ställt, en av de som fick äta sig mätt och hade viss makt över andra fångar. Det gör inte läsningen mer angenäm.

Tiden släpade sig långsamt fram som den brukar göra under värmeböljor. Inte ens vårt vanliga nöje hade vi: de breda vägarna, som ledde till krematorierna, stod helt tomma. Det hade inte varit några transporter på flera dagar.

Novellerna visar hur lägren drevs genom avhumanisering, genom att se på gasningen som ett arbete, ett löpande band. Jaget deltar själv i avhumaniseringen och det hierarkiska tänkandet. Han konstaterar att det är bra att arier inte gasas längre: ”Vad som helst, men inte det”.

Borowski skildrar paradoxerna inom systemet. Samtidigt som kommandot som ska få människorna in i gaskammaren slår de anländande finns det också en moralkod: ”Det fanns ett hemligt rättesnöre i lägret, och det var att de som skulle dö skulle föras bakom ljuset in i det sista: den enda tillåtna gnuttan av barmhärtighet”.

Trots att jaget i novellerna är en av de som har det gott ställt, trots att han själv avhumaniserar och förtrycker, förstår man som läsare att det är på gott och ont. Jaget tar på sig en hårdhudad kostym eftersom han vill överleva till varje pris.

– Å, fy fan, jag kan inte mer!
– Redan efter de här transporterna? Jösses – sedan jul har jag väl varit med om så där en miljon människor. Det värsta är de från Paris: man stöter alltid på gamla kompisar.
– Vad säger du åt dem?
– Att de ska bada och sen träffas vi i lägret. Vad skulle du säga själv?

Man får sympati även för de fångar som gjort sig skyldiga till fruktansvärda handlingar eftersom Borowski så skickligt skildrar hur lägret förändrar en människas psyke, prioriteringar och handlingsmöjligheter. Som Becker, tidigare Lagerältester, som dödat sin son: ”Och min andra son hängde jag i Poznań, men om halsen och inte i händerna, för han hade stulit bröd”.

Jaget brottas med sig själv och sina handlingar. Å ena sidan hårdhudad inför lägrets brutalitet, å andra sidan med ett mjukare innanmäte som försöker leva med vad det hårdhudade yttre har gjort.

Försök sila bort alla dagliga händelsers vardaglighet, jaga bort skräck, avsky, förakt och försök att finna en filosofisk formel för det hela. För gasen, för guldet som stjäls från de döda, för appellerna, puffen, de gastkramade civila och lägerveteranerna.

I Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar möts man av banaliserandet av döden, lidandet, Förintelsen. Under en fotbollsmatch i lägret står jaget målvakt och ser hur en transport med människor som ska gasas anländer och sedan är borta: ”Jag återvände med bollen och sköt iväg den. Mellan två hörnor hade de lyckats gasa tretusen människor”. Lägerinternerna möter döden varje dag, och för att stå ut måste den avdramatiseras, göras mindre. Till och med när det är den egna familjen som möter den. Som när jaget talar med en medfånge som säger att han fått ett kort från sin familj.

”Kul. I helvete heller. Jag har skickat min egen farsa upp i skorsten.” – ”Det menar du inte.” – ”Jo, det gör jag. Han kom med en transport, såg mig utanför gaskammaren. Jag radade upp folk. Han kastade sig om halsen och kysste mig och frågade vad som skulle hända nu. Han sa att han var utsvulten, de hade inte fått någon mat på två dagar. Kommandoführern gastade åt mig att inte stå där och snacka utan raska på med jobbet. Vad skulle jag göra? ’Du, gå in nu’, sa jag. ’Bada först så träffas vi sen i lägret, du ser att jag har bråttom nu!’ Och han gick in i gaskammaren. Kortet hittade jag i hans kläder sedan.”

Tadeusz Borowski överlevde själv Auschwitz, men tog sedan sitt liv 1951. Jaget i novellerna heter Tadeusz, vilket ytterligare förstärker känslan av autencitet. Dock är det viktigt att komma ihåg att det är noveller Borowski har skrivit och de bör läsas som sådana. Men det är noveller som ger insikt i något som Borowski själv upplevt. Lägrets fasor som han kanske aldrig kom över.

P.S. men förut, som du minns, hade jag ju lust att slå ihjäl både den ena och den andra för att bli av med lägermentaliteten, resultatet av att ständigt vara i underläge, av att handlingsförlamad betrakta hur människor torteras och mördas, resultatet av lägerskräck. Jag tror att vi är märkta för livet. Jag vet inte om vi överlever, men jag skulle önska att vi någon gång hade mod att kalla saker vid deras rätta namn och tala om hela sanningen.

Tone Sundberg Brorsson

Publicerad: 2014-12-01 00:00 / Uppdaterad: 2014-11-29 19:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5936

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?