Att skriva utifrån sig själv är ändå inte så självutlämnande, hörde jag serietecknaren Åsa Grennvall berätta för ett tag sedan – folk läser ändå bara in och vill prata om sig själva. Sällan känner jag mig så skyldig till en sådan relation som när jag läser Moa Eriksson Sandberg. Att huvudpersonen i hennes debutroman Söta pojkar är bara på låtsas hette Ella, gick teaterestet i gymnasiet och gjorde minst sagt knackiga erfarenheter av kärlek och sex kan kanske verka som ganska obetydliga likheter, men även om man nu för tiden knappt kan röra sig bland folk utan att föräldrar hojtar på sina Ellor var jag till rätt nyligen van att ha mitt namn i stort sett i fred. Bara det.

I nya Välkommen till LA, baby läser huvudpersonen Doris det något obskyra ämnet intermediala studier vid Kulturvetenskapliga institutionen i Lund. Precis som jag gjort. Kanske inte så intressant för någon annan att veta, men det är skoj att känna igen precis var kaffeautomaten står där Doris först mött Niklas, doktoranden som egentligen var ihop med någon annan och som hon i romanens början sitter på ett plan till San Fransisco för att glömma. Eller kanske snarare komma hem ny och förbättrad till och vinna tillbaka, om hon ska vara uppriktig.

Precis som jag känner igen varje vrå på Kulturanatomen kan jag tänka mig att Välkommen till LA, baby vore ett kärt återseende för den som rört sig i San Fransisco eller Los Angeles som Doris gör. Romanen är fullt nog detaljerad för att fungera som guidebok.

Omständigheterna kan dock inte rekommenderas. Doris reser tillsammans med bästa vännen Ottilia. De har planerat resan i evigheter, men nu har Ottilia precis träffat en kille, den deprimerade och krävande Hampus, och snart har han rest efter dem och alldeles lagt beslag på det som skulle vara deras. Plötsligt står Doris, som även om hon är extremt ängslig för saker som att andra människor ska höra henne kissa eller fisa är ännu mer rädd för att vara ensam, utan både bästis och planer, men bestämmer sig för att lämna creddiga San Francisco för ytliga LA.

Välkommen till LA, baby är lite av en road movie (eller vad nu motsvarigheten i bokform egentligen heter). En hel del människor passerar på Doris väg till andra sidan Niklas, men nästan ingen beskrivs lika utförligt som just de båda städerna. Visst finns igenkänningsfaktorn i den svartsjuka konkurrensen mellan Doris och Hampus, och vad Ottilia egentligen ser i honom kan för all del få vara det mysterium det är för Doris. Hennes relation med Niklas – för att inte tala om hennes tidigare erfarenheter – är inte mycket mer begripliga.

Sist jag skrev om Eriksson Sandberg tyckte jag att Den första flickan skogen möter var väl mörk för målgruppen (9-12-åringar), men det här är en ungdomsbok och här skulle jag faktiskt önska mig mer svärta. Eller om det är mer djup. Någonstans läser jag en recension som betecknar Välkommen till LA, baby som chick lit, och det ligger det väl något i. Inget fel i det – jag älskar till exempel humorn med vilken Eriksson Sandberg slänger in ett helt pärlband av referenser till Trollkarlen från Oz – men det finns teman, som Doris såriga familjerelationer och vad unga tjejer egentligen är beredda att ta för att få känna sig sedda och behövda, som hade förtjänat mer utrymme.

Och alltså. Det här med att hastigt och lustigt flytta in hos en äldre kille som första gången lagt märke till en med söndergråtet ansikte läsande de Sade känns som en sådär plan. Chick lit eller inte.