Det är glesbygd, mörka skogar och en hotande underton av sexuellt våld. En tonårsflicka är försvunnen, kanske våldtagen och mördad, och hemtrakten och vuxenvärlden låter plötsligt ana nya, solkiga sidor. Är den i själva verket så trygg, den där lantidyllen föräldrarna drömde om?

Det är sommaren innan sjätte klass och tolvåriga Hanna slits mellan sina två bästisar, trygga Jonna som fortfarande vill leka och Sabina som inte kan bli tonåring fort nog, precis som mellan tillstånden i sig. Barn och vuxen. Oskuld och vetgirighet. Längtan och rädsla.

Temana är på många sätt desamma som i debutromanen Söta pojkar är bara på låtsas, men här skriver Moa Eriksson Sandberg om och för lite yngre tjejer. 9-12-åringar är enligt förlaget målgruppen, men jag undrar om det inte är väl ungt? Det är förstås väldigt individuellt, men Eriksson Sandberg fångar gränslandet mellan barndomen och den här brutala utsattheten det ibland innebär att vara ung tjej väl, och jag undrar om man ändå inte bör befinna sig på andra sidan om det för att läsa den här romanen?

Lite har det väl också med genreförväntningar att göra. Mellanåldersböcker är ofta en sorts barndeckare, men det här brottet, ett förmodat mord med sexuella undertoner, är ju alldeles för otäckt för något sådant. Hanna och Jonna klär ut sig och smyger på potentiella mördare, samtidigt som den tråden i berättelsen så småningom rinner ut i sanden till förmån för mer vardagliga problem.

Det är ju inte bara okända sexmördare som lurar, utan Hanna har också att tampas med killarna i skolan och kring kiosken. Killarna som håller fast henne och tafsar och som slår sig in som kilar mellan flickorna. De finns med i var och varannan ungdomsbok, tycker jag, de här öppet aggressiva tonårskillarna, och jag bara hoppas att de inte är fullt så vanliga i verkligheten. De som tjatar och tränger sig på, de som fnyser om en mördad trettonårig skolkamrat att slampor får skylla sig själva om de blir våldtagna.

Men om Linda å andra sidan inte var en slampa som får skylla sig själv, om hon kanske bara slumpmässigt var den mördaren råkade springa på – då kan ju vad som helst hända vem som helst, och det är kanske ännu mer skrämmande för Hanna. Om man bara råkar vara den första flickan skogen möter, den poetiska titeln som skiftar laddning under läsningens gång.

Jag har lite svårt att sätta fingret på vilken typ av bok författaren tänkt sig att det här ska vara. Den är välskriven och lättläst, samtidigt som temana som sagt är väldigt mörka. Jag tänker förstås på Twin Peaks och det har inte bara med namnen Linda Palm respektive Laura Palmer att göra, utan med den obehagliga om än inte lika skruvade stämningen och miljön. Jag tänker på när min mamma sa att jag absolut inte skulle läsa Lars Molins Sommarmord och slukaråldersjag förstås gjorde just det i smyg och sen inte kunde ha det ogjort. Och alla de där associationerna gör att jag inte alls vill sätta den här boken i händerna på en tioåring.

På något sätt är det som om Den första flickan skogen möter inte riktigt bestämt sig för vart den är på väg eller vad den vill och därför faller lite mellan stolarna. Men själva känslan, ung sexualitet och identitet i gränslandet mellan barndom och vuxenhet, den plötsliga utsattheten, hur vissa saker som händer plötsligt snörper åt rörelseutrymmet för en, men också lockelsen och lusten, modet att våga vara sårbar – där träffar Eriksson Sandberg mitt i prick med nästan obehaglig precision.