Kan Sverigedemokraterna vara det politiska parti som genererat flest böcker i Sverige de senaste åren? Det är inte omöjligt. Helt säkert skulle de åtminstone hamna på pallen ifall det var en tävling, även om både Socialdemokraternas kris och Moderaternas re-make väckt betydande boklig uppmärksamhet under samma period.

Att nya partier tar sig in i riksdagen är trots allt ganska ovanligt, och det väcker nästan alltid starka känslor. Inte minst hade vi förstås dunkat oss själva i ryggen och känt oss lite duktiga över att högerpopulismens framsteg i Europa, ja, till och med i våra nordiska grannländer, hållits tillbaka här (som om Ny demokrati aldrig funnits och kanske mest var ovanligt ostrategiska). Så hände det i alla fall, och blev väl ett av de där politiska traumana som vi bearbetar och bearbetar, för att inte säga ältar och ältar.

Borde vi tagit debatten? Tog vi inte i själva verket debatten? Tog vi den på ett sådant sätt att vi samtidigt accepterade SD:s sätt att formulera frågorna? Hur skulle de behandlas? Varför tycktes skandaler som hade begravt vilken politiker som helst från någon annat parti inte bita på SD:s representanter? Och hur många av sina medlemmar kan ett parti egentligen utesluta?

Jag har vare sig följt bokflod eller debattartiklar maniskt; ändå undrar jag om inte det mesta som går att säga om SD redan sagts. Så vad finns kvar? Och vem är det egentligen det ska sägas till?

Artiklarna i den nyutkomna antologin Sverigedemokraternas svarta bok håller ganska olika tonlägen, men riktar sig onekligen till partiets motståndare. Texterna i den sträcker sig från relativt neutralt hållen historieskrivning och analyser till webbsidan ”Inte rasist, men…”-redaktionens lilla ”Ställ dem till svars. Grundkurs för antirasistiska ångvältar”. Begrepps- och organisationsregister finns också med.

Journalisten och Expo-medarbetaren Mikael Ekman ger en utmärkt historisk bakgrund om Sverigedemokraterna som organisation, som jag för all del i stora drag tycker mig ha läst förut. Intressant är bland annat hur strategin att själva försöka få stryk och därmed sympatierna på sin sida tycks ha funnits med länge.

Researchgruppens Måns Nilsson ger en kort sammanfattning av vad SD gjort sedan de kom in i riksdagen 2010, bland annat om vilka motioner de faktiskt lagt. Det hade förtjänat större utrymme, både för att det är viktigt och för att det ofta är svårt att utifrån korta punktlistor begripa hur resonemangen går. Förbudet mot fyrverkerier ”på icke-svenska högtider”, minskad aborträtt, slopande av Sametinget, och återinförd rätt till kungen att dela ut ordnar kräver kanske ingen längre förklaring, men redan trohetseden till kungen för att få svenskt medborgarskap, stoppet för ”den etniska diskrimineringen av svenskar på arbetsmarknaden” och inte minst det återkommande ”återupprätta svensk välfärd och samtidigt sänka skatten” hade ju minst sagt behövt utvecklats.

Mathias Wåg skriver om hur Sverigedemokraterna fortfarande fungerar som en plantskola för svensk extremhöger (därav de eviga uteslutningarna). Henrik Arnstad definierar partiet som neofascister och ultranationalister: det finns ett Sverige och ett svenskt folk, som är hotat, i förfall och måste återupprättas. Vad som är svenskt och svenskar och vilka som är hotet är smidigt nog bara de själva som kan definiera, och det kan vara föränderligt.

Diana Mulinari och Anders Neergaard har intervjuat SD:s kvinnominoritet och beskriver deras resonemang i termer av ”omsorgsrasism”: enligt den står SD för skyddet av ”den lilla utsatta människan”. Det är omsorgen om svenskarna – ibland till och med om de potentiella invandrarna, för det är faktiskt bättre för dem också att de stannar hemma – som leder SD; inte hat utan kärlek.

Jag är inte jätteförtjust i artikeln i sig – jag tycker väljarna som analyseras får komma till tals lite för sent och för lite – men frågorna är intressanta. Kvinnliga väljare har i Sverige av någon anledning länge utmärkt sig som mindre rasistiska, mer intresserade av omsorg och välfärd och allas mänskliga rättigheter. Kan SD, med sin klart antifeminstiska politik, bryta den traditionen?

Ekonomhistorikern Lovisa Broström sätter SD:s framgångar i direkt relation till den ekonomiska utvecklingen, till krisen och de ökade klyftorna. Europa har haft mer synliga högerextrema partier sedan 1970-talets ekonomiska kris. I Sverige motverkades ojämlikheten politiskt under 70- och 80-talen, och först när kursen började ställas om under 90-talskrisen kom också det högerextrema genomslaget. Från de senaste årens ekonomiska kris, som slog till 2008, har vi varit relativt förskonade, men de politiska strategierna har ändå varit desamma som i mer krisdrabbade länder, och ökade ekonomiska klyftor och större social osäkerhet har också gett mer framgångsrik extremhöger.

Det blir tydligt inte minst om man tittar på pensionärerna, skriver Broström. De har tidigare inte varit någon stark väljargrupp för SD, men i takt med att det nya, osäkrare pensionssystemet börjat drabba nyblivna pensionärer ökar också stödet för SD i denna grupp. Broströms slutsats blir:

Att bryta sönder en solidarisk sammanhållning är enkelt, att bygga upp den och återuppbygga förtroenden är betydligt svårare. Men några första steg skulle kunna vara att ta bort pensionsbromsen i pensionssystemet, lagstifta mot bemanningsföretag och höja taket i arbetslöshetskassan för att återskapa samhörigheten och känslan av att vi lever i det här samhället tillsammans. Att minska människors ekonomiska osäkerhet och rädslan för att falla är sant antifascistiskt arbete.

Jag undrar om det inte är där någonstans svaren ligger. Vi kan diskutera och granska Sverigedemokraterna till vi blir blågula i ansiktet. Så länge vi låtsas att deras uppdelning i närande och tärande är väsensskild från den så kallade politiskt korrekta undrar jag om vi någonsin kommer någonvart.