Recension

: Kvinnan på övervåningen
Kvinnan på övervåningen Claire Messud
2014
Natur & Kultur
8/10

Den duktiga flickan i bakgrunden träder fram

Utgiven 2014
ISBN 9789127135437
Sidor 332
Orginaltitel The woman upstairs
Översättare Eva Johansson
Först utgiven 2013

Om författaren

Claire Messud (f. 1966) är en av amerikansk samtidslitteraturs starkaste röster. Hennes första roman, When the world was steady, kom 1995. Det stora genombrottet fick hon med The Emperor’s Children (2006) som nominerades till Bookerpriset och blev en bestseller. Hennes första bok på svenska är Kvinnan på övervåningen, som kom 2014.

Sök efter boken

Nora är inte den som normalt sett är huvudperson i någons historia, knappt sin egen. Hon är lite över fyrtio, singel, drömde en gång om att bli konstnär men blev istället lärare i en liten ort i västra USA. Hon är en duktig flicka – men ingen som någon egentligen lägger märke till.

Så ser hon det inte minst själv. Men det är nog faktiskt också så i verkligheten, och det är ett intressant grepp som författaren Claire Messud tar när hon väljer att låta en så given bifigur bli huvudperson, och dessutom få uttrycka sin frustration över det samhälle som så länge förnekat henne den rätten. Bokens titel härrör från ett sådant resonemang: Nora kan knappast kalla sig en källarmänniska i Dostojevskijsk mening, för det är hon alltför välanpassad och belevad. Men hon blir heller aldrig någon galen, obehärskad, kvinna på vinden a´la Bertha i Jane Eyre. Istället är hon kvinnan en trappa upp, som sitter där tyst och väntar. Redo när omvärlden ropar på och behöver henne men aldrig i en position där hon själv kan ställa krav på andra.

Den som normalt sett skulle haft huvudrollen i den här boken är Sirena, en konstnär som flyttar till staden där Nora bor för att tillbringa ett år där medan hennes man har en gästprofessur på stadens universitet. Sirena bor annars i Paris, är på vippen att slå igenom i konstvärlden, har en underbar, klok son och en rolig, men också intellektuell, make. Nora kommer nära dem alla tre, och ett märkligt, väl fångat förhållande uppstår: Man vet inte om hon främst vill vara vän med familjen, eller om hon egentligen snarare vill vara som dem, ha det de har.

Den tanken är en av de många som läsningen av boken väcker. Nora undervisar sonen Reza i skolan och är dessutom barnvakt åt honom en kväll i veckan. Under de kvällarna låtsas hon att han är hennes egen son, och bedåras av hans vackra mörka ögon och lillgamla klokhet. Men frågan är om hon egentligen hade velat ha en egen son eller om det snarare är bilden av den lyckliga relationen moder-son som hon vill åt. När hon konstant nedvärderar de egna relationer hon faktiskt har, med sin äldre far till exempel, inser man att hennes problem också har mycket med en ”gräset-är-alltid-grönare”-känsla att göra.

Samtidigt som det inte går att förneka att Noras upplevda situation också är verklig. Vi tycker att det är mer intressant att höra en konstnär berätta om sitt arbete än att höra en lågstadielärarinna göra det, så är det bara. Vissa yrken och familjekonstellationer ses som mer eftersträvansvärda än andra, och vi tror automatiskt att de individer som befinner sig i dem är lyckligare. Halten av självuppfyllande profetia är nog inte obefintlig i de fallen.

Lite vid sidan av ställer Messud också en del frågor kring konstvärlden och vad vi betraktar som konst. Vem är det som avgör vad som blir framgångsrikt och ses som stor konst, och vilken typ av människa måste man vara för att klara sig i konstvärlden? Att det till stor del handlar om den egna förmågan att, möjligen förmätet, själv ta på sig rollen som skapare av stor konst för att faktiskt bli det är något som Messud elegant visar.

Att Noras uppdämda ilska slutligen ges utlopp – i form av denna berättelse – bottnar i ett svek hon utsätts för. Vad detta svek består i får man veta först alldeles i slutet av boken, även om det nog kan sägas ske mindre svek under hela berättelsens gång. Detta bokens upplägg, men också dess lätta, flödande språk, ger den en bladvändarkaraktär som är sällsynt utanför deckarvärlden och som gör att man läser fort, roat, engagerat. Man undrar också över om det ska komma en hämnd, en ”pluggisen-tar-av-sig-glasögonen-och-blir-balens-drottning”-scen där Nora får ge igen.

Så mycket kan väl sägas som att den scenen i alla fall inte finns innanför bokens pärmar, och det tycker jag trots allt är en av dess förtjänster. Visst hade man unnat Nora en sådan scen, men den hade inte varit särskilt trovärdig. Nu kan man själv som läsare föreställa sig hur Nora gör för att gå vidare i sitt liv – om det alls går, och vad en sådan process i så fall skulle bestå i. Messud lurar oss på tillfredsställelsen där, men det gör hon rätt i. Det får oss att ifrågasätta mer.

Alice Thorburn

Publicerad: 2014-06-15 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-15 15:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5704

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?