Jag funderar ofta över skönlitteraturen, i form av roman och novell, vad som är meningen med den, som konstart. Förstår att den är nyttig i och med att den tar upp alla de tusen och åter tusen problem, som människor brottas med under sin livstid. Problem i alla dess former och med alla dess konsekvenser. Det finns ju ingen ände på eländet, jag vet. Men medan musiken känns mer gränslös och fylld av experiment och ändå ganska fri och obunden av det materiella och den mänskliga vardagen (här får man bortse från låttexterna), så känns det som att litteraturen står och stampar i samma fåra. Det oväntade, fantastiska, det överraskande, det verkligt nya, var finns det? I science fiction och fantasy händer overkliga och oväntade saker. Men i vanlig litteratur, baserad på konflikter i vanliga eller mer ovanliga människors vardag, travar det på i samma vanliga fotspår. Ja, ni vet själva. Förutsägbart.

Litteraturen består av ord, som skapar betydelser och sammanhang. Dessa ord skulle kunna vara byggstenar till något helt obegränsat. Vad som helst skulle kunna hända i skönlitteraturen, den är ju ändå bara en fantasi, en fiktion. En begriplighet måste självklart uppnås, men för övrigt ligger ju sedan allt öppet och det finns ett totalt fritt spelrum för fantasin hos den som skriver. Varför utnyttjas inte detta mer?

Den israeliske författaren Etgar Keret har delvis lyckats med att ingjuta hopp i mig om att det finns författare som har en önskan om att spränga gränserna för det vanliga, enahanda och förutsägbara i litteraturen. Hans noveller är ofta ovanliga, oväntade i sin handling och tämligen filosofiska. Beklagligt nog är de trots allt ganska ofta baserade på de vanliga, gamla tjatiga temana: relationer och sex, våld, mord och död. (Därför kan de inte få ett högre betyg av mig.) Ändå vill jag tacka Etgar Keret för att han så pass ofta, som han gör, lyckas gå bortom gränserna för det förväntade och in i det surrealistiska och på så sätt överraska mig.

Kerets novellsamling Plötsligt knackar det på dörren innehåller 38 noveller. De flesta är korta, de allra flesta är på bara fyra sidor. De kan sluta ganska abrupt, så man undrar – vad hände nu? Synd att det inte fortsatte! En novell börjar:

Det här är den bästa novellen i hela boken. Nej bättre upp! Det här är den bästa novellen i hela världen. Och det är inte ens vi som påstår det, utan ett samstämmigt team av ett dussin oberoende experter som med hjälp av alla möjliga standardiserade labbtester och efter en jämförelse med ett representativt urval från världslitteraturen har kommit fram till den slutsatsen.

Jag som läsare undrar hur denna fantastiska novell ska fortsätta, men nej, detta är bara en novell som består i att den själv påstår att den är bäst. Men sånt gillar jag, det är oväntat.

En annan av de kortaste novellerna, som är effektfull i sin verkligt koncentrerade form, heter ”Vad är det vi har i våra fickor?” Den börjar så här:

En cigarettändare, en halstablett, ett frimärke, en lätt tillknycklad cigarett, en tandpetare, en näsduk, en penna och två femshekelmynt. Det är bara en liten del av alla saker jag går omkring med i fickorna [...] Men faktum är att varenda grej jag har i mina fickor är noga utvald för att jag ska vara redo.

På bokens baksida citerar Brombergs förlag en recension i tidningen The Times, där man kallat novellsamlingen ”Sanslöst rolig.” Det kan jag däremot inte hålla med om. För att något ska vara sanslöst roligt, krävs det att läsaren skrattar, och det gjorde inte jag en enda gång. Däremot blev jag överraskad, och det kan räcka så.