Stephen föddes osynlig. Ingen har någonsin sett honom. Sedan hans mamma dog är det bara hans pappa som vet om att han existerar, och han ger sig till känna enbart medelst underhållscheckar. Stephen beställer allt han behöver hemlevererat via nätet och tassar runt i New York. Iakttar sina grannar och människor kring favoritplatserna i Central Park. Lever en slags skuggtillvaro.

Tills han en dag får en utskällning av den nyinflyttade tjejen två lägenheter bort. Hon har i sommarhettan tappat ut sina överlastade Ikea-kassar (”a disaster area of picture frames, throw pillows, and water glasses with names like Flukta and Varmt, which I’m convinced are dirty words that the Swedes use to mock us”) och blir förbannad över att han inte erbjuder så mycket som ett sympatiserande mummel. Hon ser ju att han står där i korridoren och glor.

Ja, Elizabeth ser honom. Det blir början till en slags vänskap, och ganska snart en romans, med den uppenbara komplikationen att hon naturligtvis tar för givet att andra människor också ser honom.

Invisibility berättas omväxlande ur Stephens och Elizabeths perspektiv och även om det börjar lite knackigt med överdrivet mycket exposition – det hade varit bättre att bara gestalta hur det här med osynligheten fungerar snarare än att i detalj förklara det – blir jag snabbt fängslad av det som framför allt framstår som en metafor för kärlek. Elizabeth ser Stephen. Det låter säkert övertydligt, men beskrivningen av Stephens upplevelse, så nära sammanlänkad med förälskelsen, träffar mig rätt i magen. Att känna sig sedd.

She looks at me again. Studying me. I can’t help but be drawn to this. Such a new experience. Such an unexpected turn. A question rises within my thoughts, and before I can stop it, I find myself asking it aloud.
”When you look at me, what do you see?”
I have never had a chance to ask this question before. And even the act of asking makes me shake, makes me feel as if I have opened up my chest and shown her what’s inside. I am not ready for any of this, and I do it anyway.

Så småningom förvandlas romanen från en New York-vardaglig kärlekshistoria med ett visserligen övernaturligt inslag till någonting annat. Till mer vilken-fantasy-som-helst. Stephens osynlighet beror på en förbannelse, kastad innan han ens föddes, av en ond ”cursecaster”. Fler karaktärer kommer att ingå i ett system av förbannare, förtrollare och sådana som kan se förbannelserna (jag kommer inte riktigt på ord att översätta dem till) i en slags magisk parallellvärld. Det finns roliga effekter av det, som att vi få veta att till de vanligaste förbannelserna i New York hör oförmågan att få tag i en taxi, men annars känns fantasy-intrigen ganska hopplöst standard.

Jag har inte läst något av Andrea Cremer förut och jag tycker mycket om David Levithan och hans tidigare samarbeten med Rachel Cohn respektive John Green, så det känns ju nära till hands att skylla det som inte fungerar i Invisibility på Cremer. Förmodligen är det inte fullt så enkelt.

Något är det i alla fall som inte riktigt funkar. Det är som om romanen vill vara två olika saker och därför inte riktigt lyckas vara någon av dem. Relationerna kommer i skymundan. Den mer handlingsorienterade intrigen drar igång för sent för att hinna växa till sig ordentligt.

Där det fungerar – för sådana stunder finns det definitivt också – förstärker de där båda sidorna varandra istället för att dra åt olika håll. En förbannelse över en vardaglig familjemiddag, en magisk attack mitt i parken, en alldeles vanlig, underbar lillebror som hamnar mitt i den magiska striden – där blir handlingen angelägen. Där sitter jag med hjärtat i halsgropen en stund.

Inte minst blir jag sugen på att se Central Park på riktigt. Fast jag skulle uppriktigt sagt inte oroa mig för att bli attackerad av onda trollkarlar där.