Recension

: Finansfurstarna
Finansfurstarna: Berättelsen om de svenska riskkapitalisterna Lotta Engzell Larsson
2014
Weyler förlag
7/10

Riskkapitalister är också människor

Utgiven 2014
ISBN 9789187347337
Sidor 207

Om författaren

Foto: Sofia Runarsdotter Foto: Sofia Runarsdotter

Lotta Engzell Larsson är ekonomijournalist med lång erfarenhet från tidningarna Veckans affärer, Affärsvärlden och Fokus. Hon är född i Stockholm och bosatt där med sin familj.

Sök efter boken

Det finns riskkapitalister och så finns det riskkapitalister. Den ena sorten är de som sysslar med venture. De investerar i små nya företag så att de kan växa och förhoppningsvis skapa nya jobb. Tillvägagångssättet är begripligt och tilltalande och både politiker och svenska folket gillar den här sortens kapitalister. Sedan har vi då den andra sortens riskkapitalister. De där som köper företag med outvecklad potential, städar och effektiviserar verksamheten för att sedan sälja av företaget med rejäl vinst. Det är de som köper företag i välfärdssektorn, skatteplanerar och är avskydda av svenska folket.

Lotta Engzell Larsson har i sin bok intervjuat dessa anonyma herrar (ja, det är uteslutande män) om deras bakgrund och hur de tänker. De figurerar inte gärna i media och de flesta namnen är obekanta för mig. Bolagsnamnen däremot är välkända. Så hur är det nu egentligen? Är det en handfull girigbukar som med kortsiktigt vinsttänkande och skatteplanering roffar åt sig av våra skattepengar och låter andra ta riskerna?

Svaret blir nog lite både och. Dessa riskkapitalbolag fyller en funktion. Med sina stora fonder och stora lån kan de köpa bolag som ingen annan aktör riktigt kan. De kan styra upp företag som är på fallrepet och på så sätt undvika konkurser och ökad arbetslöshet. Men summorna det handlar om har blivit större och större och det är dessa kapitalister som tar full kontroll över företagen vid ett övertagande. Passar inte den nya stilen så får de anställda gå. Dessutom är själva upplägget att delägarna i riskkapitalbolaget tar en väldigt liten risk med de pengar de själva investerar. Istället ligger all risk på de andra aktörerna som investerar i fonderna. Eftersom delar av våra pensionspengar är investerade i de här fonderna kan det också bli lite kluvet för dem som ogillar vinster i välfärden. Man vill ju gärna att ens pensionsinvesteringar ger god avkastning. Det är lätt att glömma det när man sitter framför nyheterna och slentrianhatar riskkapitalister.

Så var det det här med välfärdsföretagen:

Lika lite som politikerna förutsåg utvecklingen inom vården, där stora riskkapitalbolag tog över små entreprenördrivna vårdhem och slog ihop dem, lika bristfälligt hade de analyserat konsekvenserna av öppningen för marknadskrafter i skolan. Som socialdemokraternas skoltalesman Ibrahim Baylan sa när han intervjuades i The Guardian (31/5 2013): ”Systemet fungerar inte som det var tänkt, ingen kunde förutse att vi skulle få så många riskkapitalbolag i skolsystemet som vi har idag”

Men hur kunde man egentligen missa att förutse utvecklingen? Om en offentlig verksamhet plötsligt blir tillgänglig för öppna marknaden måste väl någon ekonomiskt intresserad politiker kunnat räkna ut att det är en guldgruva för dessa bolag?

Det stora misstaget riskkapitalbolagen å sin sida gjorde var att betrakta välfärdsföretagen som vilken annan verksamhet som helst. De tog aldrig med i beräkningen den psykologiska och moraliska dimensionen som automatiskt följer med när man hanterar skattepengar. Från att ha gjort sina affärer i fred från allmänhetens kritiska blick hamnade de plötsligt i rampljuset med skattetrixande i gråzonen och allt. Fler och fler röster höjdes för reglering av vinstuttag och mer transparens i bolagen. Dessutom började Skatteverket syna verksamheten i sömmarna och skickade skattekrav till delägarna i bolagen.

Nu verkar både politiker och riskkapitalister ha lärt sig sin läxa. Någonting kommer att hända med rutinerna och vinstuttagen, oklart vad bara. Och riskkapitalbolagen kan ju alltid hota med att flytta utomlands om skatten blir för hög och vinsterna för små. Kanske är guldäpplena redan plockade från välfärdssektorn och det kommer att råda lite mer sans, balans och långsiktighet i hanteringen av välfärdsföretag. Kanske inte.

Boken är inte så lång, 207 sidor, men jag tycker ändå att Engzell Larsson får med mycket av det man vill veta om hur branschen fungerar. Läsaren får veta vilka människorna bakom bolagen är och vad som driver dem. Riskkapitalister är ju människor som alla andra och det är klart att hantering av så enorma belopp gör något med en. Men med ålder kommer visdom, och de som varit med ett tag verkar ofta börja ägna sig åt lite mer filantropisk verksamhet. Det känns ju lite bra i alla fall.

Textutdrag (Visa/göm)

Kari Kapla

Publicerad: 2014-01-28 00:00 / Uppdaterad: 2014-01-27 11:50

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5543

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?