Den första delen i Jenny Hans och Siobhan Vivians trilogi Burn for burn hade en tydlig riktning. Tonårstjejerna Lillia, Kat och Mary ville ha hämnd. Av olika anledningar. Kanske inte alltid rätt anledningar, men det utgjorde definitivt ett driv, både i tjejernas liv och i romanen om dem.

Efter att hämndintrigerna kulminerat och tagit en vändning de vare sig förutsett eller önskat i slutet på första boken har andra delen, Fire with fire, lite svårare att hitta sin motor. Det handlar inte så mycket om ifall tjejerna fortfarande drar åt samma håll – det gör de inte riktigt, men det kan förstås bara bli spännande – utan om vad romanen egentligen handlar om. Konsekvenser?

När jag läste Burn for burn var jag lite skeptisk till det övernaturliga inslaget i den. I Fire with fire, har det där inslaget vuxit sig starkare. Här tar det också en vändning som jag faktiskt inte hade förutsett, vilket å ena sidan är ganska häftigt. Å andra sidan: jag gillar ju bäst när de här författarna gestaltar sina tonåringars vardagsliv, de sociala maktstrukturerna, spelet, hur karaktärerna handskas med de där sakerna de inte kan förlåta.

Vivian och Han skildrar inte minst de coolare ungdomarna på ett nyanserat och psykologiskt trovärdigt sätt som faktiskt ganska sällan görs i ungdomsböcker (författare har väl kanske inte alltid själva hört till de coola kidsen, kan man tänka?). Här och var går mina tankar till Lauren Olivers egna Resten får du ta reda på själv.

I Burn for burn kändes de tre huvudpersonerna ungefär lika intressanta. I Fire with fire blir Lillia snart min favoritkaraktär. Hon hamnar i centrum för vad som återstår av flickornas hämndintriger, och hon tvingas inte minst ta tag i det som hände henne i början av första delen, när hennes och bästa vännen Rennies festande med ett par sommargästande collagekillar spårade ur. Av de tre sammansvurna har Lillia haft svårast att hantera sin ilska, att erkänna den och att rikta den åt rätt håll. Det gör henne intressant och kanske också lätt att känna igen sig i.

Det som inte står rätt till med Mary drar åt ett delvis annat håll, och Kat i sin tur hamnar – trots att kapitlen fortfarande hela tiden växlar mellan de tres perspektiv – lite vid sidan av. Min föreställning om att författare som skriver i par (inom just ungdomslitteratur finns ju flera riktiga stjärnpar) inte bara inspirerar varandra utan också hjälper varandra att hålla sig till det väsentliga får sig faktiskt en liten törn här.

Det är fortfarande en väldigt välskriven serie, och jag ser fortfarande fram emot nästa del. Men jag hade önskat mig lite klarare fokus i denna.