Två platser: Årsta i Stockholm och Dala-Floda i Dalarna. Två tider: Å ena sidan den ständigt framrusande, gårdagens nyheter, redan historia. Kanske rusande mot vår undergång, kanske inte. Å andra sidan den cykliska, eviga tiden, där barn och kattungar föds, poeter dör, men allting rullar vidare. Snön smälter, växter och djurungar tittar fram. Varje ny […][...]

I Maria Svelands Systrar och bröder undersöker hon ”kärnfamiljen och dess neuroser!” enligt baksidetexten. En mer träffande synopsis är svår att konstruera. Romanen skildrar en syskontrios individuella, krampaktiga försök att läka efter, och fly undan från, minnena från en nedbrytande, smärtsam barndom i en dysfunktionell familjekonstellation med en gravt alkoholiserad pappa. Vi möter Nora, storasystern […][...]

Kvinnorna håller på att ta över världen. Oavsett om det framförs med försiktig optimism eller skräckblandad avsky känns det som att det påståendet förföljt oss det senaste decenniet. Och det är svårt att inte associera till de där berömda klassrumsstudierna som visar att när pojkar och flickor tar lika stor plats i klassrummet så upplever […][...]

Donna Tartt tar tid på sig att skriva en värdig uppföljare till Den hemliga historien – ganska exakt 20 år – men när hon väl gör det gör hon det med en smäll. Bokstavligen. 13-årige Theo och hans mor besöker Metropolitan Museum of Art i New York en regnig förmiddag på väg till ett allvarligt […][...]

Veckobrevet är lite försenat den här veckan, jag ber om ursäkt för det, det är helt och hållet mitt fel. Jag har gått och blivit kär och då fungerar inte hjärnan riktigt som den ska. Dagarna glider ihop, en tur på stan hand i hand knuffar ut viktiga mail, och inflik i diskussioner som börjar […][...]

Det här är historien om den största terrorattacken mot det norska samhället under modern tid. Man önskar att man inte läst den, man önskar att man låtit bli, och ändå känns det nödvändigt. På de första sex sidorna kastas vi direkt in i den vidrigaste delen av berättelsen, skottlossningen på Utöya. Kanske skriver Seierstad in […][...]

  I torsdags, dvs den 21 november, var det så äntligen dags för höstens DebutBar som de sista åren huserat på Debaser Medis här i Stockholm. Denna novemberdag var det elva knoppande författare som slöt upp för att berätta samt läsa ur sin första bok. Som de senaste årens tradition bjuder leds samtalen av Harald […][...]

”Rubba inte mina cirklar!” ”Också du, min Brutus?” ”Du ska veta att du dödar en man.” ”Oh wow. Oh wow. Oh wow.” Från Arkimedes och Julius Caesar till Che Guevara och Steve Jobs har vi en tendens att lägga en viss vikt vid de allra sista ord en människa yttrar. Så har det varit länge […][...]

Varför har den här boken skrivits? Och för vem? När jag var 14 och för första gången blev dumpad lyssnade jag sönder Petters debutskiva Mitt sjätte sinne. Den skivan var definitionen av tröst, framför allt låten Du vet att jag gråter. En kille som såg så cool och hård ut (som jag tyckte Petter gjorde […][...]

Vid mer än ett tillfälle, med bara mindre variationer, har Angus Young fått frågan ”Har inte AC/DC bara gjort exakt samma skiva tolv gånger?” Hans standardsvar är ”I helvete! Vi har gjort exakt samma skiva tretton gånger!” Det är kanske inte helt sant, få tycker Fly On The Wall är i klass med Back In […][...]