Recension

: Tre vägar
Tre vägar Katarina Frostenson
2013
Wahlström & Widstrand
9/10

Från platsen och vidare

Utgiven 2013
ISBN 9789146224693
Sidor 164

Om författaren

Katarina Frostenson är född i Stockholm 1953. Hon har studerat litteratur-, film- och teatervetenskap vid Stockholms universitet. Frostensons författarskap består främst av poesi men har på senare år även omfattat viss prosa och dramatik. 1992 valdes hon in i Svenska akademien.

Sök efter boken

När jag läser Svartmålningen, den första texten i Tre vägar, vill jag åka till Hägerstensåsen. Inte så mycket för den litterära skylten som är textens utgångspunkt, som för att känna platsen, orten. Få återvända på samma sätt som poeten gör. Ja, Frostenson skriver om förorten – en ort – sin förort. Det är inte en ort som har särskilt mycket med den gängse bilden av ”förorten” att göra. Det finns inget distanserat rapporterande, ingen kyla – bara sorg och ömhet. Här är det i stället den alstrande platsen, den litterära och människoskapande, som får betydelse.

”[…] det går ränder av klart återgiven verklighet genom det hela, men dikten skriver framförallt fram bilder; ord ger ord, bilderna föder nya bilder ur sig. De väcks av ljuden, ur dem växer en värld som är sin egen”, skriver Frostenson och inleder en vindlande vandring mellan prosalyrik, memoarer, poetik och lyrik. Med hjälp av egna tidigare poetiska verk och andras (Ajgi, Szymborska, Björling m.fl.) leder texten ut och runt förorten som karta, med dess ljud och ickeljud, rum och ickerum.

Nu hörs ledtonen över förortsjorden. Ordlös ensartad rytm- och tonlinje. Dunket och gnisslet från skenorna går på var sin sida om t-baneperrongen, in och ut, till och från stan. De löper likt en svart stelnad blodbana genom kroppen. Som en kartlinje som man orienterar sig efter och i förhållande till, en meridian.
Linjerna som dragits över platsen är grundläggande för marken här, de bestämmer via rörelse, genom stillastående. Vetskapen om att de låg där ute, vad betydde den?

Det ständiga intresset för ljud och ljudande återkommer här i en mer vemodig sinnesstämning än i de senaste samlingarna. Den som vant sig vid ett lättsamt ljudlekande hos Frostenson tidigare får nu i stället jämmer, ett åkallande av den barndom som ärrat sig fast i människan:

E ÄÄÄ E
Nä Nä
Ä!

Frostenson är beroende av ljud, liksom av rytm, på ett sätt som i texten liknas vid ett tvång. Detta tvång som blir så plågsamt att hon vill flå dikten tills den bara är materia och inte längre rörlig. Ljuden som ekar genom levnadsåren, genom orten och ut till andra orter, andra återvändare. Här finns modern som ett omkringliggande fält som befäster platsen och dess betydelse. Frostenson tecknar en ömhet inför platsen, den sortens ömhet som bara uppstår hos den som varit borta och återvänt. Som haft sina sår på platsen. I denna ömhet vibrerar texten som handens tyngd mot en hud. Det är diktens absoluta omedelbarhet.

I bokens tredje text, Konstvandringen, är det i stället den nya platsen som träder fram. Det är resan, pågåendet, turisten och betraktaren som kommer till den plats som har färgats av andra.

I mötet med det nya konfronteras textjaget med ett våld som bara kan komma ur det okända, som går att läsa som lika delar rädsla och skuld över att vara den som kommer och intar:

Hjortskallen spänner ut ögonen i ett svart glansangrepp. Den står ut från väggen i rummet som tycks gjutet i brunt, likt ett block.
Bänkar och bord av massivt trä. De gula lamporna med fötter av vinstockar går inte sönder i första taget, nävar kan slås i bord, dukar rivas av, glas och fat svepas ner. Ljuset består.
Griffeltavlan med klotter av tecken på ett språk jag inte förstår.
[…]
Hela rummet böljar av en tyst våldsam våg, ett våld utan ord. Å värdshuset –
En slaktkrok hänger i ett hörd.
Jag är hungrig.

Den mittersta texten, Strandränderna, är den av dessa tre texter som är mest diktlik. Det är också den som ytterst binder dem samman. I sin öppenhet och sitt lugn där havet och strandens ljus, varandet i denna plats, får den vara ett slags fäste mellan de två ytterligheterna: återkomst och färd bort. Den sista textens resa drar mot samma återkomst som den första. Det är moderssorgen och ett slags framkallande av saknadens närvaro. Texten tunnas åt och blir allt mer fåordig och sällan har det varit såhär självklart att läsa Katarina Frostenson.

Tre vägar är en bok som på en gång är ljudande från det tidigare författarskapet, samtidigt som den leder fram till ett nytt, ömsint vackert och ärrigt tonläge. Det är platsen och hur den skapar sår och skjuter ut, i andra platser och resor. Och vidare.

Anna Carlén

Publicerad: 2013-10-26 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-09 20:52

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5430

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?