Det finns en scen i rättegångsfilmen Juryn där advokaten, som försvarar en far som dödat de båda män som våldtagit och misshandlat hans tioåriga dotter, i slutpläderingen ber juryn att sluta ögonen och föreställa sig ”a story”. När han i detalj målat upp det brutala våldet mot tioåringen lägger han till: ”Now imagine she’s white.”

Den där repliken ekar i mitt huvud när jag läser Jens Mikkelsens och Katia Wagners reportagebok De förlorade barnen. Första delen handlar om Muna som försvann ifrån familjehemmet i Broby hösten 2010. Muna har precis fyllt 14 och fått en egen cykel. I hemlandet Somalia råder inbördeskrig. Hennes pappa har mördats. Själv blev hon omskuren som tioåring. I Sverige är hon på god väg att få uppehållstillstånd och när hennes fosterbror försöker köra med henne säger hon ifrån: ”Vi är i Sverige nu”.

Några dagar efter Munas försvinnande ringer hon och gråter och säger att hon vill tillbaka. Det är sista gången fosterföräldrarna hör ifrån henne. De är i upplösningstillstånd. Både de, Munas familjehemskonsulent och socialsekreterare kontaktar polisen i Kristianstad om och om igen, med samma skrala resultat. Ingen vet någonting. Det finns ingen anmälan eller anteckningar. Inga spår följs upp.

”Now imagine she’s white.”

De flesta svenskar har förmodligen en bild i huvudet av hur det går till när ett barn har försvunnit. Av medial uppmärksamhet, polispådrag, skallgångskedjor. När ett ensamkommande flyktingbarn försvinner händer mycket lite av detta. Normalt gör man en formell efterlysning och antecknar ”Inga operativa åtgärder.” Efter två månader tas efterlysningen bort och ärendet avslutas. Barnet förmodas ha lämnat landet och inte längre vara vårt problem.

Muna är långt ifrån ensam. Bara mellan 2007 och 2012 har 1 202 ensamkommande flyktingbarn försvunnit i Sverige. 783 av dem är fortfarande borta. I De förlorade barnen har Mikkelsen och Wagner sökt upp några av dem, och följt deras väg runt i Europa.

De träffar Mohammed, som var 16 år när han skickades från Sverige till Storbritannien enligt Dublinkonventionen. Nu lever han på gatan i London. De möter Ghazi, också 16, som säljer droger i ett gathörn i Oslo, hårt övervakad av mannen som tvingar honom till det, och Kardo, som är prostituerad i samma stad. Ahmad bor i ett enormt tältläger i Italien, dit Danmark, Finland och Tyskland stoppat utlämnanden av minderåriga, och drömmer om att ta sig tillbaka till Sverige.

Parallellt med ”drömmen om Norra Europa” finns verklighetens norra Europa. Mikkelsen och Wagner möter barnläkaren som lät polisen hämta en 15-åring patient som skulle utvisas inne på kliniken. De sticker hål på myter om ålderbestämning och ”ankarbarn”, de lyssnar av den uppskruvade debatten om flyktingmottagning i Vellinge – och jämför farhågorna med hur det faktiskt blev.

Den självpåtagna offerrollen hos människor som säger sig vara för rädda för att åka in till Malmö, som säger ”I länderna som de här barnen kommer ifrån skjuter man ihjäl varandra” och menar det som ett argument för att inte ta emot dem, utgör en ganska obehaglig kontrast till den verkliga utsattheten hos barnen i Mikkelsens och Wagners reportage.

De är barn som ofta farit illa hemma, som varit med om krig eller bara förfärande fattigdom och hopplöshet. Som utnyttjas av människosmugglare och människohandlare. Barn som försvinner när allt hopp om trygghet går om intet – eller mitt i en framgångsrik asylprocess. För att någon annan har intresse av det.

Ska det verkligen vara nödvändigt att tillägga ett ”Föreställ er nu att hon är vit”?