Recension

: Inget allvarligt
Inget allvarligt Justine Lévy
2013
[sekwa]
10/10

Förförd, berörd och kanske en smula förstörd

Utgiven 2013
ISBN 9789186480608
Sidor 197
Orginaltitel Rien de grave
Översättare Alexandra Dumas

Om författaren

Justine Lévy, född 1974, är fransyska och arbetar som förlagsredaktör och författare. Inget allvarligt (2005) är hennes andra roman, och den tredje som översätts till svenska, efter Vi ses på Place de la Sorbonne (Forum 1996, pocket Sekwa 2011) samt En ovärdig dotter (Sekwa 2011). Liksom författarens andra böcker är Inget allvarligt starkt självbiografisk, och förlagan för idealkvinnan Paula i boken gifte sig sedermera med Frankrikes förra president.

Sök efter boken

Tanken var egentligen att jag skulle ha skrivit den här recensionen för ett bra tag sen. För flera månader sedan. Jag sträckläste boken – den var ju (ÄR!) så bra. Men så kom andra saker emellan och den där tiden som krävdes för att sätta sig ned och skriva, det vill säga recensera, fanns plötsligt inte. Dagarna gick och när jag insåg att det nog var dags att ta itu med saken upptäckte jag att jag var tvungen att läsa om Justine Lévys andra roman Inget allvarligt.

Blä, tänkte jag. Det har jag verkligen ingen lust med. Visst, boken var ju toppen, strålande, briljant – det visste jag ju sedan innan – men jag hade faktiskt ingen lust att läsa den en gång till när högar av olästa sommarböcker låg och pockade på uppmärksamhet. Jag provade att fuska, bläddra lite smått i boken, kika lite slumpvis på olika sidor, i ett redan på förhand utdömt försök att återkalla minnet. Det gick inte så bra. Inte ens mina stödanteckningar hjälpte. ”Glöm inte den bittra aprikosmandeln”, hade jag antecknat någonstans i marginalen. Vilken j-a aprikosmandel? väste jag surt till mig själv, medan jag förbannade min flat- och lathet att inte skriva mer utförliga stödanteckningar.

För att göra en lång historia kort. Jag läser om boken. Och det är jag glad för. Den är nu nämligen möjligtvis ännu bättre. Den här gången streckläser jag inte, utan går och lägger mig någon gång vid tvåtiden på natten – med femtio sidor kvar att läsa. Men om det nu beror på Justine Lévys febriga, briljanta prosa, den malande monologen som fullkomligt övermannar mig eller på Alexandra Dumas fenomenala översättning (som på pricken fångar Lévys rytm och ironiska glimt och som lämnar mig alldeles kallsvettig), det vet jag inte. Jag vet bara att jag är bergtagen; förförd, berörd och kanske en smula förstörd ligger jag och vänder och vrider på mig, mellan svettskrynkliga lakan. Berättelsen lämnar mig inte i fred. När det ljusnar ute sveper jag in mig i en filt, kokar te och lägger mig i soffan och läser de sista femtio sidorna.

Inget allvarligt använder sig av verkliga händelser som förlaga. Och även om det biografiska materialet naturligtvis ger boken ett extra lager, ett slags meta-nivå som kanske kan kittla somliga i magen lite, är det ändå språket, känslan, orden, själva berättelsen som står i centrum. Och det är bra, för på så sätt plaskar vi inte runt i en ankdamm av kändisskvaller utan får istället privilegiet att läsa en fantastiskt bra bok.

För er som inte vet: Justine Lévy är dotter till den franska filosofen Bernard-Henri Lévy och fotomodellen Isabelle Doutreluigne. Justine Lévy var först gift med Raphaël Enthoven, son till förlagspampen Jean-Paul Enthoven. Enthoven junior snodde sedan pappa Enthovens flickvän Carla Bruni och lämnade Lévy (som sedan träffade skådespelaren Patrick Mille med vilken hon har två barn).

I Inget allvarligt händer samma sak. Louise är ihop med den fåfänge och självupptagne skitstöveln Adrien. Som tonåringar älskade de varandra till vanvett, men nu bråkar de mest. Louise börjar knapra piller. Lugnande, uppiggande, stabiliserande, utjämnande – allt med ändelsen -ande sväljer hon i tredubbel maxdos, så att både vettet och anden håller på att flyga sin kos. Adrien fattar ingenting, eller väljer att inte fatta någonting – det viktigaste för honom är karriären och om hans blick är tillräckligt intensiv.

Så händer just det som Louise fruktat allra mest. Adrien lämnar henne för faderns otäckt snygga och stela flickvän – Terminatorkvinnan Paula. Men Louise tar sig sakta uppåt. Hon träffar Pablo och ljuv musik uppstår än en gång. Såren läker, livet går vidare, det är just det som är livet. Ni vet, det är inte så allvarligt.

Det jag fascineras mest av är Lévys förmåga att hantera, leka och skapa med språket. Helt plötsligt befinner man sig i en annan människas hjärna, läser hennes själ, hennes kuperade landskap – följer toppar och dalar, vinklar, platåer och trädens toppar och rötter med fingret. Alltid på en viss distans, men tillräckligt nära för att bli påmind om avgrunden.

Personerna blir lite utav roller: livet är en pjäs vi spelar, en tragikomisk fars där inget egentligen är så allvarligt, visst inte, allting slutar ju rätt gott till sist ändå – eller hur? Att så snillrikt väva ihop förnuft, känsla, vansinne, bitterljuv cynism och lagom mycket värme är inget annat än ordmagi när den är som bäst. Och jag kommer aldrig, från och med den här dagen, kunna se en bild på Carla Bruni utan att känna en våldsam lust att rita en stor svart mustasch på hennes överläpp. Vadå? Det är väl inte så allvarligt?

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

Publicerad: 2013-08-10 00:00 / Uppdaterad: 2013-08-16 12:33

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5337

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?