Utgiven | 2001 |
---|---|
ISBN | 9189044738 |
Jag är verkligen kluven i min bedömning av Louise Eeks bok Spelat liv. Vid första genomläsningen blir jag heligt förbannad. Här har vi en tjej som växt upp under relativt ordnade förhållanden, fått allt ett barn kan förvänta sig materiellt sett, men trots det börjat dricka, knarka och jobba på strippklubb. Då vid första genomläsningen finns min sympati hos torskarna, ”de äckliga gubbarna”, de som luras på pengar, bedras på utlovade tjänster och hånas av dessa stackars utnyttjade ”sexförsäljerskor”. Torskarna dras bildlikt upp på land, visas upp i all sin ynklighet och utan chans att försvara sig ligger de där blottlagda och uttittade och kippar efter luft med vidöppna fåniga gap. Kanske reagerar jag så starkt för att jag är en gammal äcklig gubbe själv, visserligen har jag aldrig antastat eller köpt vare sig en vuxen kvinna eller flicka, men snuskgubbstämpeln får jag ändå dras med eftersom ”gubbar”, ända ner i 40-årsåldern, automatiskt anses ha lust på allt feminint inte minst då småflickor. Det hör liksom till åldern. Detta är naturligtvis lika befängt och fel som när Gudrun Schyman jämför alla svenska mäns kvinnosyn med talibanernas.
Men så lugnar jag ner mig och läser skildringen på nytt, och nu framträder delvis en annan bild. För Lisa är verkligen inget lyckligt rikemansbarn. När hon är tolv skiljer sig föräldrarna och hennes mammas nya pojkvän kysser henne så att hon ”långt ner i halsen kände den sträva äckliga gubbtungan”. Som om inte detta är nog blir hon efter en spritorgie i en sommarstuga brutalt våldtagen av tre tonårskillar. Därifrån är vägen utför given: Oönskad (föräldrarna överger henne) och oförstådd, utan någon att anförtro sig åt, hamnar hon först i olika kriminella gäng och fosterhem, får en stunds andrum och lycka med Torsten som gör henne med barn för att sedan överge henne, medan hon i sin tur överger barnet för ett hektiskt liv på olika strippklubbar.
Det prasslade lite när han la sig på de ljusblå papperslakanen. Jag slöt ögonen dels för att slippa se honom, dels för att få honom att tro att jag faktiskt njöt av det jag gjorde. Samtidigt var jag på helspänn efter minsta ljud, minsta lilla vindpust, ifall han skulle göra nya försök att ta på min kropp. Men han skötte sig och kom redan när jag satte på gummit. – Nää vad synd , sa jag allvarligt. – Men jag skulle väl få två utlösningar? Jag tittade på honom med uppriktig häpnad, så dum kunde väl ingen vara. – Nej för 400 är det lite franskt i början och sedan samlag, en utlösning, svarade jag honom kort och korrekt. – Jävla lurendrejeri, spottade han fram.
Vid ett annat tillfälle berättar Lisa om torsken som drömmer om att träffa henne och hennes dotter samtidigt. Hon blir av förståliga skäl ursinnig och kastar ut honom och berättar i sin tur om vad hon drömmer om: ”Att göra en utdragen kastrering av honom med slött rakblad, där den stora finalen antagligen skulle avslutas med att jag tryckte ner kuken i halsen på honom så att han sakta kvävdes, att jag tvingade honom att svälja sin egen lem.”
Det är som ett evigt ställningskrig, där båda parter bara tar för sig: hon av hans pengar och han av hennes kropp, utan minsta förståelse för motparten och dennes behov och känslor och utan att ge något av sig själva i gengäld. Och som i så många andra krig finns det inga vinnare bara förlorare.
Det är en alltigenom mörk skildring. Ljuspunkterna är få och humorn saknas nästan helt. Bara vid ett par tillfällen glimtar det till: som när Lisa och en väninna på en av strippklubbarna fyller inköpta trosor med räkor i plastpåse, låter de skaldjursfyllda trosorna hänga ute en vecka för att få den rätta ”bordellukten” och sedan säljer dem dyrt till förtjusta kunder. Eller när Lisa beskriver en snabbis med orden ”juck, juck och en suck”. Då blir jag som ”fula ord”-forskare riktigt upplivad.
Om innehållet går att diskutera är det ingen diskussion om annat än att Louise Eek är en skicklig berättare och stilist. Att hon är debutant märks inte, det är en driven författare som för pennan. Varje mening är väl utmejslad och genomtänkt och mycket i texten skulle platsa som lösryckta aforismer. Trots att det säkert skrivits hundratals innehållsmässigt liknande romaner och faktaskildringar är de inte många som når upp till Louise Eeks stilmässiga och berättartekniska standard.
Slutet blir trots allt lyckligt. För efter att ha överlevt hundra dagar på sjukhus med sex bukoperationer mot cancer, ordnar Louise Eek, alias Lisa, alias Titti, alias Jackie upp sitt liv och försörjer sig idag som föredragshållare och frilansjournalist.
Publicerad: 2002-04-13 00:00 / Uppdaterad: 2011-09-06 23:12
En kommentar
Boken var en förfärlig historia :(
#
Kommentera eller pinga (trackback).