Recension

: Alla lyckliga familjer liknar varandra
Alla lyckliga familjer liknar varandra Claes de Faire
2011
Wahlström & Widstrand
3/10

Meningslös cynism

Utgiven 2011
ISBN 9789146220855
Sidor 302

Om författaren

claesdefaire
Foto: Elis Hoffman

Claes de Faire är född 1978 och uppvuxen i Motala. Sedan år 2000 bor han i Stockholm där han är verksam som journalist och programledare i TV 8. Alla lyckliga familjer liknar varandra (2011) är hans debutroman.

Sök efter boken

Louise är i övre 40-årsåldern, arbetar som advokat och är dotter i en adlig, mycket förmögen familj. Hon är gift med Jan-Carl, 50+, som är framgångsrik advokat och verkställande direktör. Han verkar ha valt Louise som fru för att hon har en så fin och speciell familjebakgrund. De har en dotter, Julia, som går på internatskola.

Familjen har allt de kan önska sig materiellt och socialt. De är högutbildade, högavlönade och bor i en paradvåning på Strandvägen i Stockholm. De har del av Louises släktgods på landet, äger dyra bilar, vackra och dyra märkeskläder, har rika vänner. Ja, en oändlig lista av det som tillhör livets goda och bästa och som de flesta människor inte har, men önskar sig. Ändå är de inte nöjda. Naturligtvis är parets äktenskap inte lyckligt. Dock förstår man inte riktigt varför, samtidigt som man inte förstår varför de inte är skilda, när de är så plågade. Många par runt omkring dem har skilt sig, därmed skulle ingen bli förvånad om det även hände dem. För att kunna stå ut med sin fru har Jan-Carl älskarinnor i 20-årsåldern. Han är inne på sin tredje. Hans mål tycks vara att klara tristessen med sin fru äktenskapet ut, det vill säga livet ut, eftersom giftermålet för honom är så strategiskt bra. Louise har gett honom ökad status genom sin fina familj. Men ändå är han elak och retar henne.

Louise själv trivs inte helt med sitt arbete, eftersom hon inte har avancerat tillräckligt på advokatbyrån. Hon är plågsamt medveten om sitt miserabla äktenskap. Dessutom är deras dotter Julia, som går på internatskola, missnöjd med sin mamma. Detta verkar ha lett henne in i destruktiva förhållanden med män. Eller vad man nu ska kalla det. Det är lite svårt att uttyda om hon verkligen vill ha det så, eller om hon känner sig tvingad till det. Men vem tvingar henne i så fall? Det hela är gåtfullt. Louise känner i sin tur att hon är och har varit en dålig mamma.

Problemen som gäller de olika sexuella relationerna, eller bristen på sådana, står i centrum. Och alla privilegier framställs delvis som plågor: den fina internatskolan, familjegodset, arbetet på en advokatbyrå, umgänget med släkt och vänner. Allt kring detta andas cynism, missnöje, klagan. Ändå finns där för övrigt inga stora problem: ingen sjukdom, ingen brist på pengar, ingen arbetslöshet. Det missnöje som andas från varje rad sätter sig i kropp och sinne hos mig som läsare.

De lyckliga är alla likadana. Det som skiljer dem åt är deras olycka. I hennes fall är det för att hon inte längre är älskad av sin man. Men än värre är att hon inte kan känna någon som helst riktig kärlek för en dotter som är nästan 25 mil hemifrån. Hon kan se Julia rakt i ögonen utan lyckas uppbringa en enda äkta känsla.

Vad är meningen? Till vilken nytta? Detta är ingen semesterläsning att rekommendera, för den som inte vill slösa sin tid. Inte ens om man vill bota sin eventuella avundsjuka på överklassen är boken meningsfull, eftersom missnöjet i boken helt enkelt inte går att ta på allvar. Om det är så att vara människa, att vara missnöjd utan större anledning, då undrar man ju vad mänskligt liv är värt? Man vill gärna veta om något av detta är självupplevt av författaren eller om det bara är framfabulerat. Är det vanligt att människor lever i ett så vidrigt känsloliv, trots att de har alla möjligheter att leva i sus och dus, i lugn och ro?

Förtjänsterna i boken kan man hitta i det faktum att en manlig författare skriver djupgående om kvinnors känsloliv, särskilt om Louise och hennes vilja att hämnas och att förändra sitt liv. Men resultatet av denna ”frigörelse” är så bedrövligt att det mer känns som en parodi.

Ett år med hårt kroppsarbete i en kinesisk kolgruva skulle bota samtliga otacksamma individer i boken från det missnöje som på ett paradoxalt sätt präglar deras privilegierade liv.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2011-07-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-08-14 12:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4243

2 kommentarer

Ojojoj, ja den historien har man verkligen hört i otaliga varianter. Det verkar nästan som om det är de rikas plikt att vara missnöjda och olyckliga för att inte vi andra ska vara avundsjuka. Någon gång kan väl den här historien varieras, tycker man.

Karna Oregistrerad 2011-07-25 07:29
 

karna, ja så kanske det är.. en annan bild är som sagt mer än välkommet! någon som har några tips på böcker som skildrar överklass/rika/välbärgade-familjer ur ett annat perspektiv?

Emelie Novotny Redaktionen 2011-07-26 12:54
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?