Det är fyra demoner som härjar fritt i De inneboende: Perseus, Andromeda, Medusa och Cassiopeia. De har varsin måne, med varsin färg. Svart för döden, röd för svartsjukan, grön för högfärd och blå för makt. De drabbade av demonerna är Cela, Martin och Yvonne. Men vem som blir drabbad av Cassiopeia kan jag inte riktigt utläsa. Kanske är det Robert som är anledningen till att de tre människorna möts. Där finns också Jasmine som är en marmorflicka och älskarinna till Cela.

Bristerna i De inneboende liknar de i Förvriden, det är för många perspektiv och för många jag. Dock märks författarens utveckling från Förvriden till De inneboende väl. Berättelsen bjuder trots allt på lättare, mer underhållande läsning.

Parallellhandlingen i sig känns som en form som snarare stjälper romanen än att ge liv i den. Främst eftersom den inbjuder till att bryta när händelseförloppet kring jagpersonen sinar. Det är synd, för det är just i ickehändelsen som närheten till karaktärerna läggs. Jag önskar att Frida Edman ville stanna kvar i de scenerna istället för att hela tiden börja om med nästa perspektiv. Självklart finns det även fördelar med parallellhandling, en av dem är att kunna berätta samma scen ifrån olika karaktärers perspektiv. Speciellt effektfullt blir det när karaktärernas upplevelser skiljer sig från varandras. I De inneboende där vanföreställningarna tar över hade det blivit ett användbart grepp, om det inte hade varit för att jag redan i det första perspektivet kan läsa ut motpartens reaktion. Att sedan behöva läsa om ur annat perspektiv gör att jag istället känner mig skriven på näsan.

Jag vet ingenting om demoner, därför följer jag deras handlingar med distanserad fascination. Demoner måste inta en människokropp eftersom de är själar som blev över och därför måste tvinga sig till en kropp från någon annan. Det är en hård kamp att komma dit, men ju mer en människa böjer sig för demonens vilja, desto lättare har demonen att tillslut få hela makten över kroppen.

Det skymtar förbi karaktärer från Förvriden i De inneboende, jag har alltid gillat när författare kopplar ihop sina böcker med varandra. Det räcker med ett namn och ett sammanhang för den som har läst tidigare böcker uppträder. Det blir en blinkning, ett tack från författaren till läsaren.

Språket är högtravande och emellanåt också väldigt lyriskt. Det är naturromantik, ödesdigra beskrivningar och förälskelsens hänsynslösa utsvävningar. Och det blir helt enkelt för mycket, vilket skapar en distans mellan läsaren och bokens karaktärer. Återigen saknar jag en redaktör för att renodla och skära i, för att bjuda in och närma sig läsaren.

Rösten är ensam och den skrattar.
”Hur kan du älska en sådan blek flicka? Se hur hennes hud går ihop med lakanet, hur hennes svarta hår ligger spretigt på kudden. Hur hon sover med öppen mun så att läpparna blir torra och såriga. Hur kan du vilja kyssa hennes läppar? Se hennes tunna kropp utan välvningar, hennes smultron till bröst och hennes klena armar. Hon är vuxen men har glömt att omvandlas till kvinna. Hur kan du älska hennes tårar, hennes vemod? Du dras med i en nedåtgående ström, du måste lämna henne, annars kommer du att bli lika svag som hon. Du kommer aldrig kunna dränka din längtan i hennes famn. Se hur hon vrider sig i plågande drömmar, hur hennes sinne för länge sedan har förstörts.”
Och sedan, senare när han ändå inte har förstått, blir hon vred.