Den var länge sen jag läste en bok som ingav mig så motstridiga känslor som den här. Jag har omväxlande stört mig på den, roats av den, tröttnat på den och bara velat läsa vidare. Rent litterärt innehåller den både delar som är väldigt bra, och annat som känns slarvigt (eller dåligt översatt). Storymässigt har […][...]

I sin omfattande bok, Världens litteraturhistoria, nämner Göran Hägg inte alls den ryske författaren Michail Lermontov. Detta kan man se som ett tecken på att Lermontov, utanför Ryssland, är tämligen okänd, eller i alla fall att han i Sverige inte ses som någon som självklart platsar bland de allra viktigaste i rysk litteratur. I hemlandet […][...]

Ibland när jag misströstar om utvecklingen, om att mänskligheten någonsin lär sig något av sina misstag, så tänker jag på Dallas. Det brukar pigga upp. I 1980-talets ikoniska tevesåpa kunde svärmorsdrömmen Bobby, den gode Ewing-brorsan, ägna hela avsnitt åt att gå i taket över att hans hustru ville ha ett yrke och inte bara vara […][...]

Det finns åtminstone en anledning till att jag gillar Berättelsen om Pi bättre som roman än som film, vilket är samma anledning till att jag också gillar Yann Martels senaste roman, Beatrice och Vergilius. Anledningen är det bildrika och sinnliga språket mer än innehållet. Jag kan stundtals bli besviken på innehållet, han är ingen fartfylld […][...]

Veckan inleds med att Christina skriver om Färggladheten av Anders Häger Jönson – en prosalyrisk studie av popkulturens kvinnor. Christina är inte helt imponerad. Idag skriver Håkan om föräldralyrik från FEL förlag. Jonas Rasmussens Pappa-mamma-barn. En diktsamling om att vara pappa till en ettårig son, delvis baserad på leken ”Jag har aldrig”. Både allvarligt och […][...]

Pappalitteratur, pappalyrik. Att bli pappa till ett barn. Eller snarare att vara pappa. Jag har själv inga barn och kan därmed inte helt föreställa mig hur det känns. Känsligt är det, förstår jag. Men nu har jag äntligen fått en lagom lättsam inblick, tack Jonas Rasmussen! för diktsamlingen Pappa-mamma-barn. Lättsam pappalyrik. Men jag gillar det, […][...]

När jag läst klart Färggladhetens 98 sidor är jag förvirrad. Vad är det jag har läst? Min bästa gissning är den i rubriken ovan. I olika kapitel får vi följa karaktärerna Demi Lovato, Yukiko Okada och Selena Gomez, tonårsidoler som, enligt bokens baksidetext, ”kämpar för att ta sig fram genom lagren av färger”, det vill […][...]

Okej, för att vara enkel: Andrzej Tichýs Omsorgen är fantastisk. Tichý född i Prag 1978, bor nu i Malmö. 1979 föddes jag där i krokarna, på hösten. Vi, den sista generationen uppväxta med gamla sagor om den samlade kampen för en bättre värld. Vuxna berättelser från arbetsrörelsens kamp för ett välfärdssamhälle. Varsågod små barn! Men […][...]

“When she woke, she was red”, börjar Hillary Jordans senaste roman. “Not flushed, not sunburned, but the solid, declarative red of a stop sign.” Kvinnan vars hud nu är ofrånkomligt röd heter Hannah Payne och är 26 år. Platsen hon vaknar upp på är ett slags fängelse i ett inte alltför framtida Texas och den […][...]

Rent filosofiskt skulle säkert de allra flesta människor utan problem skriva under på att även kriminella kan älska sina barn. Eller på att barn inte är skyldiga till vad föräldrarna har för sig. Hur vi agerar i verkligheten verkar inte ligga helt i linje med den filosofin. I reportageboken Pappa & kriminell finns till exempel […][...]