Recension

: Omsorgen
Omsorgen Andrzej Tichý
2013
Förlaget Glas
10/10

Manikern tänker fram håligheter, igen och igen

Utgiven 2013
ISBN 9789174377996
Sidor 80

Om författaren


Fotograf: Pablo Matias Alfieri
Andrzej Tichý föddes 1978 i Prag, men är numera bosatt i Malmö. Han debuterade med ”Sex liter luft” 2005, som han tilldelades Borås Tidnings debutantpris för 2006, och kom senast ut med romanen FÄLT på Albert Bonniers Förlag 2008. OMSORGEN är hans tredje bok

Sök efter boken

Okej, för att vara enkel: Andrzej Tichýs Omsorgen är fantastisk. Tichý född i Prag 1978, bor nu i Malmö. 1979 föddes jag där i krokarna, på hösten. Vi, den sista generationen uppväxta med gamla sagor om den samlade kampen för en bättre värld. Vuxna berättelser från arbetsrörelsens kamp för ett välfärdssamhälle. Varsågod små barn! Men de vuxna pratade bara skit. Satsade på sig själva sedan länge. Nu i ständig oro över fallande huspriser, ekonomiska kollapser – och har styrt sitt hippsanhoppsansamhälle rakt åt helvete. Bakom ryggen på sina egna barn. Kvar finns resterna efter plundringen. I den finns vi. Jag trodde på sagorna, Tichý säkert också. Men inga sagor kan dölja deras hjärtlösa svek längre. ”Allt som händer. Det händer.” Men nu då?

Barnen fixar det…Hämnden den kommer…

”Det är inte särskilt revolutionärt att känna skuld.”

Omsorgen är ett kort poetiskt prosastycke, korta meningar utan radbrytningar, ett stycke skrift – rakt på. Maniskt. Rösten i mani, ett kluster in- och uttryck, en konstruktion av upprepningar och begreppslekar. ”Igen och igen.” Citatet ovan är inte helt representativt. Men det är just i meningar som bryter mot det monotona, korta meningar med avdramatiserade punkter – poesin som kommer oväntat i ett annars maniskt flöde – som visar syftet och är den egentliga fogen. Lika oväntat föder läsandet en insikt i Tichýs litterära värdeskapande, han tillåter läsarens egna associationer, egna trauman, läsas in. Orden är mänskliga.

Omsorgen har ingen direkt handling, språket däremot är som drivande mot en utlösning. Drivande, i ständig eftertanke. Boken har inte ens en konsekvent berättarröst, utan växlar ibland mellan jag, du, dem – ständiga maniska sorgetankar och en inblick i svikande livsviljor. Med knapphändig tids- och rumsuppfattning ligger skeendet nu eller då, grumliga associationer; otydliga röster från omsorgens ”redundans”. En subtil lek med ord. Där den centrala sorgen successivt blir begriplig.

Blod på kanten. Vajern. Igen. Det verkar vara ett försök. Går inte att bortse från det faktum att du är privilegierad. Jag vill inte att någon ska läsa vad jag skriver. Kaninkött. Om du vet var dina barn är.

Det är barnens röster som manikern talar om eller till. Underliggande finns ett självmord, eller tanken på att avsluta sitt liv. ”Barnen leker redan självmord.” Ett självmord som är häpnadsväckande logiskt, samtidigt som den maniska rösten tänker fram håligheter i den rationella dödsleken. Barnen, en oändlig ström av nya patienter – som har valt destruktiva strategier, omöjliga försök till ordning i oordningen. Missbruk, självskadebeteende, självmord: ”Hat, ett mycket svagt ord.”

”Omsorgen sprider sig inte.” Sorgen är däremot en konstant i flödet av nya sorger. Framför allt finns en malande (om)sorg i rösten som talar, där finner jag medmänsklighet. En eftertänksam sorg över ett institutionaliserat samhälle. Där det så självklart naturliga i att hjälpa varandra har systematiserats och blivit en sluten samhällsinstitution: Omsorgen, vårdapparaten, en ond konstruktion.

När man väl vant sig vid författarens bildspråk blir läsningen successivt konkret. Den maniska rösten är en iakttagare, (om)vårdare på en sluten avdelning av något slag, tvångsvård. Ständiga tankar från en associativ observatör. En röst som överväldigats av det omöjliga i att skilja alla nya sorger, minnen och tankar ifrån varandra – och talar ur sorgtyngd mani. ”Jag upplever det hela tiden. Genomlever sorgen. Igen och igen.”

Det är en lika erfaren röst som oerfaren, tänker fram håligheter i livsfarliga resonemang. I bokens centrala ord: barnen, vajer, (bords)hörnen/kanten – blir bildspråket lite ovant men unikt och tydligt på nåt konstigt jäkla sätt. ”Barnet. Det omöjliga brottet med tingen.” Nya fåfängliga uppror mot överlägsna maktstrukturer. Olycksbarnens fullt logiska destruktivitet, självmordstankar, självmord – handlingar drivna av själslig dissonans. Nya generationers nederlag. (”Igen och igen.”) Sorgens barn drivs mot omsorgen och blir snart lika snävt snärjda som tidigare generationer. Tvångsvård. Barnet känns som en travesti på omsorgens vårdmetoder – synen på svaghet, patienter behandlas som (döds)lekande barn.

”Att ett bordshörn har större realitet än en civilisationens historia.”

Bordshörnet, den blodiga kanten, är som sprunget ur ett traumatiskt minne, men även stark symbolik för vart samhället sopat smulorna; mot bordshörnet – tvångsinsatser på en sluten avdelning. Ett försök för återställande av ordning i en uppenbar oordning. Barnen ser igenom detta. Samhällets transparens visar en död kropp, och barnen drivs mot det blodiga bordshörnet.

I flera veckor efter självmordet hittade jag nya blodfläckar varje dag. Kunde aldrig ta hand om dem. Ingen mer omsorg. Finns inte så att det räcker åt alla. Vajern spänd, så att tonen blir högre. Mer högfrekvent. Huvudet lutar åt vänster. Matematiken. Tungan trycks ut ur munnen. Inget blod. Blodlös. Blodfri. Blodad. Igen. Vajer.

Det är omsorgen som slutat sprida sig, sorgen däremot hittar maniskt nya rum, nya strategier. Vajern kan tolkas både bildligt och bokstavligt. Varje människa fastsäkrad på samhällets klättervägg. En vajer utsträckt, lång som ett potentiellt liv, strategi, en livsvilja – men blir även ett direkt verktyg för självförgörelse: ”Spänd vajer darrar. Halskota.” – hoprullad vajer, död och begraven. Eller till en indirekt destruktivitet: ”Virar vajern runt armen. Från handleden upp till axeln och tillbaka. Hårt.” Vilket leder tankarna till missbruk – ”Ordningens skenbara återkomst och händelselösheten inför den andra oordningen.”

Det känns som Tichý noggrant valt ut sina verktyg/bilder, för att frånta dem sin generella språkliga laddning och ladda dem med egen innebörd av skiftande styrka. Det som gör texten storartad är när trådarna knyts till poetiska och bildrika avfarter. Detta händer imponerande sällan, men tillräckligt frekvent för att få läsandet kvar i ett annars omöjligt driv.

Barn som sover. De ligger på golvet i hallen. Något trycker sig ut. Sprider sig. Som vore det naturligt. Utan vilja. Det är fullt förståeligt. Du försöker tänka tillbaka med det är omöjligt. Jag växer. Ingen sorg. Försök glömma barnen. Stumhet. Ja. Jag vill blunda med hela kroppen. Ser sig inte om. Aldrig. Det som de menar när de säger omsorg. Vad det betyder att vi klarat av det. Ger uttryck för optimism. Minneslund. Material.

Omsorgen skildrar en omänsklig omsorg, en iskall vårdmaskin. Inifrån och underifrån. Där flödet av nya ansikten, nya sorger, överbevisar ett samhälles frånvända människosyn. Trots nya generationers strategier för att kompensera ett samhälle som sviker, finns ålderdomliga metoder kvar för dem som inte står ut. Mallar att tryckas in i, läkemedel och andra tvångsåtgärder att tillämpa. Friheten är inte fri, ondskan inte ond och det goda knappast gott.

”De säger: Det får inte hända, ändå händer det. Fel. Det måste hända och det händer.”

För dem som inte accepterar, orkar följa samhällets (o)möjliga krav och normer – för dem som känner och tänker inifrån och ut och inser den skenförtäckta universallögnen – för dem finns det gott om destruktiva strategier att ”tänka fram”. Knarka järnet liksom, ordningen kan för stunden säkerställas, eller definitivt genom självmord. Döden här synonym med människans enda möjliga ordning.

”Du tänker fram fel. Oöverkomliga hinder. En rät linje. Ett rakt streck som rör sig från en punkt mot en annan. Än så länge endast tänkt. Över en yta. Tvärsigenom en sfär. Läkaren har all makt i förhållandet. Den som förlorar ansiktet. Hon som betraktar en bild av sig själv. Geometrin skär tvärsigenom allt. Ett barn med en halsduk som släpar i marken. Föraktet för svaga. Denna sfär verkar, i motsats till punkten, vara orörlig. Rofylld. Ljus och helt och hållet stilla. Maten känns giftig. När du dör tar de över och det blir fint så. ”

(Är inte detta så jäkla genialt? Så förbannat träffsäkert?)

Det omänskliga samhället förgiftar vården. Din omsorg är ett samhälles försök att återerövra dig. Sorgen sprider sig, omsorgen sluter sig kring samhällsmaskinen, uppbyggd av gammalt skräp och skrot och vetenskap. Din återinramning – och du: bara kropp, kött, material – sorgen har enbart fysiologiska orsaker.
Finna ny mening, må bättre, kallas återhämtning, som om man plötsligt slutat att hämta. Vården är ett samhälles abstrakta omsorg, konkretiserat till en sluten avdelning. Alla symtom bestäms. Läkaren medicinerar godhjärtat. Sjukdomen är alltid din. Svaghet förblir skamligt. Ditt eget fel. Självmordet ditt. ”Igen och igen.”

”Damm bildar mönster. Det är ingen nämnvärd skillnad. Psykomotorisk hämning. Att det bara består av teorier när man vill se resultat.”

Tishýs kärleksambition och faktiska tro på människan finns starkt närvarande. Med en djup förhoppning, att barnen tar kampen. Revolten är oundviklig.

”Barnen kommer hämnas. Ett lik kommer att ligga framför dem. Barnen kommer att klättra in. Vandalisera det inifrån. Det är deras uppgift.”

Håkan Kristensson

Publicerad: 2013-07-14 00:00 / Uppdaterad: 2013-07-14 11:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5308

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?