Det tar ett tag innan jag lyckas sätta fingret på vad som fattas. Trots att andra delen av Jennifer Worths memoarer heter Barnmorskan i East End (del 2), och omslaget pryds av söta bebisbilder från teveserien med samma namn finns det inte en jäkla bebis i den här boken. Förklaringen är inte svårare att hitta […][...]

Sedan själva filmtekniken uppfanns har det aldrig gått mer än några år mellan filmatiseringarna av Victor Hugos roman Les Misérables. De senaste decennierna är det förstås musikalversionen av berättelsen som haft störst genomslag och när nu Hollywood till slut lagt vantarna på den också (det enda förvånande med det är ju att det ändå tog […][...]

Anna Karenina, The Great Gatsby, Varma kroppar, Les Misérables och The Silver Linings Playbook – det har gått många bra böcker på bio under våren. Teve har förstås sin beskärda del av litterära förlagor (och efterapningar). En del av vår tids allra bästa texter skrivs direkt för teve, men det skrivs nog också mer djuplodande […][...]

Jag har faktiskt inte sett filmen Precious innan jag läser romanen den bygger på, men jag ser den nästan sekunden efter att jag slagit ihop boken. Inte bara för att den ska vara bra och jag har haft den liggande ett tag, utan framför allt för att jag är så nyfiken på hur i helskotta […][...]

Jag har inga enorma förväntningar på The Ice Cream Girls. I och med att jag precis sett teveserien – en miniserie i tre delar från brittiska ITV som nyligen gick på SVT – så vet jag ju vem som gjorde det och så. Dock var den ändå intressant nog för att göra mig nyfiken på […][...]

Populärkulturen tycks svämma över av hemmavirkade monster, punkprinsessor, sympatiska spöken, heta varulvar, vampyrer med samveten, Cthulhu-gosedjur och Hello Kitty-dödskallar. Någon skrämsel med anor i 1700-talsromantiken verkar det knappt vara fråga om längre. Så man kan ju fråga sig: vem tusan gjorde gotiken gullig egentligen? Jag kan ju inte svära på att det var serietecknaren Charles […][...]

Mary Crane är en skötsam, inte längre alltför ung kvinna med ett trist kontorsjobb. Hon väntar på att fästmannen ska ha betalat av skulderna efter sin far och få ändan ur och gifta sig med henne så att hon kommer åtminstone någonstans. Så en dag, strax före stängningsdags, ber chefen henne att deponera fyrtiotusen dollar […][...]

När James Gandolfini dog alldeles för ung för ett par veckor sedan fick han de vanliga, och inte oförtjänta, hyllningarna av vänner, kollegor och kritiker. ”En av sin generations stora skådespelare”, etc. Det unika var inte hyllningarna som sådana, utan varför han fick dem: trots en 20 år lång karriär med roller som spände från […][...]