Varje år, på måndagen i homecoming-veckan – den som slutar med skollagets match i amerikansk fotboll, korandet av årets homecoming queen och höstterminens stora skoldans – klistras en lista upp över hela Mount Washington High School. Den bär ett mytomspunnet stulet skolsigill, ingen vet vem eller vilka som gör den, och den listar den ”sötaste” respektive ”fulaste” tjejen i varje årskurs på skolan.

Fyra tjejer får etiketten ”prettiest”; fyra ”ugliest”. Komplett med små mer eller mindre elaka kommentarer. ”It’s like she’s trying to be as ugly as possible!” ”What a difference a summer can make.” ”All hail this year’s homecoming queen!” Och: ”(Drumroll, please.) The only four-peat in Mount Washington history! Congrats, Jennifer!”

Jaha, grattis, Jennifer! ”Fulast” alla fyra åren i high school. Skolrekord. Hur mår den tjejen, tro?

Det är förstås precis vad Siobhan Vivians roman The list handlar om. Om Jennifer och om de andra sju tjejerna på listan, ”fulast” och ”snyggast”, svart på vitt. Vad gör de etiketterna med människor?

Vad gör kommentaren om vilken skillnad en sommar kan göra med Bridget, som precis börjat kunna hantera sina ätstörningar? Eller bonuspoängen ”for overcoming family genetics” med Abbys redan ansträngda förhållande till den äldre systern?

Danielle får en prestigefylld chans i skolans simlag, men är priset för idrottsframgångarna att bli kallad ful och manhaftig, ”Dan the Man”? Oppositionella Sarah ger sig tusan på att vara just så ”ful” att klasskamraterna får äta upp det, men hur konstruktivt är det egentligen? Margo är djupt medveten om såväl väninnornas avundsjuka som om förväntningarna på hela skolans självskrivna homecoming queen – självskriven åtminstone fram tills opinionen tar en oväntad vändning – och om att hennes eftertraktade utnämning samtidigt innebär förnedringen av gamla mellanstadiebästisen Jennifer. Bitchiga Candace blir till sin egen chock utnämnd till ”fulast” med motiveringen ”beauty isn’t just skin-deep”, medan tidigare hemundervisade Lauren får en annan typ av social chock när kompisarna plötsligt flockas kring den nyss närmast osynliga nya tjejen.

”Sötast” eller ”fulast” – inget av det visar sig vara oproblematiskt.

Listan är ju bara ett ganska extremt symptom på något som försiggår hela tiden, tjejer emellan, ungdomar emellan, människor emellan. Alldeles bortsett från att Vivian helt imponerande lyckas hålla sina åtta (!) huvudpersoner urskiljbara, levande och nyanserade – med minst ett kapitel var, varje dag i veckan sedan listan publiceras på måndag morgon och fram till lördagens homecoming-dans – skildrar hon skickligt den liksom kollektiva berättelsen om hur unga tjejers liv präglas av vardagliga ritualer, av gemensamma shoppingrundor, mammor med skönhetsråd, killarnas blickar och det närmast obligatoriska självdissandet i omklädningsrummet efter gympan. Det är så trivialt, och samtidigt så fullkomligt förkrossande.