Kanske säger det mer om mig än om den här romanen att jag associerar till Cordelia i teveserien Buffy the Vampire Slayer, men det finns ett avsnitt där seriens huvudperson får förmågan att läsa människors tankar. Det är en ganska obehaglig förmåga, som det visar sig, utom i ett fall. När alla andra blir besvärade och gör allt för att försöka dölja sina innersta funderingar finns det en enda person – döpt förstås efter den sanningsälskande kungadottern i Shakespeares Kung Lear – som (med viss komisk effekt) säger exakt det hon tänker. Cordelia.

En sådan bild kan också Helle Helle ge av Dorte, den unga huvudpersonen i Detta borde skrivas i presens.

- Men vad tycker du om den här då? sa hon och sträckte ut alla fingrarna framför mig, naglarna var korallfärgade, färgen klädde hennes hand.
- Färgen klär din hand, sa jag.

Sådant är ungefär vad vi får veta om Dorte. Dorte tänker ibland på triviala saker. Oftare får vi inte ens veta vad hon tänker. Eller känner. Hon gör, hon handlar. Det framstår sällan som särskilt dramatiskt. Varför? Det får vi aldrig riktigt veta.

Att det finns något mer där under ytan – som med det berömda isberget – kan man ana. Saker fladdrar förbi, eller bara liksom finns någonstans i tomrummet bortom.

En graviditet som avbyts, föräldrarna hon undviker, förhållanden som går i stöpet, universitetskursen hon aldrig går på, texterna hon aldrig skriver. Men trots att romanen är skriven i jag-form är huvudpersonen märkligt undflyende.

Lika ofta som replikerna är trivialt uppriktiga, som ovan, kan de vara trivialt och hjärtskärande förljugna.

- Jag har alldeles glömt att fråga hur det går med Hardy, sa jag.
- Jo då, det går bara bra, sa hon. Då gick det alltså inte i alla fall.
- Det var verkligen roligt att höra, sa jag.

Är det inte lite som någon av Sandro Key-Åbergs lätt absurda ”prator”? Det faktum att huvudpersonen Dorte här talar med Dorte, den barnlösa mostern som hon är döpt efter och som står henne närmast, gör det kanske inte mindre bisarrt? Vilken författare döper sina två mest bärande karaktärer till samma sak? (Möjligen en som själv har samma för- och efternamn?)

Helle Helle har kallats den danska vardagstristessens drottning. Det är i så fall något slags förhöjd vardagstristess, som inte är tråkig alls. Även om ytan kanske är bedrägligt lugn, händer det mycket på få rader, eller mellan raderna. Två tidsplan varvas med varandra. Två försök att flytta hemifrån.

Men nej, inget av dem är skrivet i presens.