I korridorerna på min högstadieskola i mitten på 90-talet satt killarna och plinkade på gitarrer medan tjejerna mer eller mindre stjärnögt satt och tittade på. Varför gjorde vi det? Varför högg vi inte bara en gitarr själva spelade själva istället för att bara sitta och glo? Det var ju inte som att ribban var särskilt hög – de kunde väl småbitar av en och annan Nirvana-låt mest. Men vi gjorde inte det, trots att ingen på något sätt tvingade oss. Det var bara inte så det funkade.

Att Marie Selander i början av 60-talet ska spela känns däremot självklart. Tillsammans med sina tjejkompisar bildar hon så småningom bandet Nursery Rhymes. Men precis som unga tjejer i början av 90-talet har de svårt att hitta förebilder. Det är som om inga tjejer någonsin spelat i band förut. Den erfarenheten tycks gå som en röd tråd genom Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik. Oavsett när man varit ung.

För Nursery Rhymes blir det påtagligt inte bara i bristen på kvinnliga förebilder, utan också i medias reaktioner. De var inte bara en ”flickpopgrupp” i förhållande till ”popgrupper” (de normala, alltså, med killar), ”kvinnliga musiker” i förhållande till helt enkelt ”musiker”, de recenserades ofta med tonvikt på sitt utseende och de ansågs spela ”förvånansvärt bra”. I reportagen skulle de vara omslagsflickor eller ha syjunta och de ställdes ständigt mot sina ”konkurrenter” i andra ”flickpopband”.

Så, framåt nutid, när dåtidens skivbolag eller tidskrifter jubilerar, händer det igen. Gubbarna firar och gummorna glöms bort. Musikhistorien skrivs som den grabbarnas historia den alltid skrivits som.

Inte riktigt lika viktigt? är en högst personlig uppgörelse med den historien. Selander berättar om egna och andras upplevelser, om kvinnliga förebilder och det mödosamma arbetet med att leta upp dem. Det blir förstås inte någon heltäckande musikhistoria – och det är nog inte meningen heller. Det här borde vara en del av musikhistorien. Punkt.

Visst är det knepigt med kultur. Det finns en subjektiv gråzon där man alltid kan hävda att någon inte kommit med i rullorna därför att den personen (läs ”hon”) helt enkelt inte höll tillräckligt hög kvalitet. Efter att ha hört bara en bråkdel av exempelvis alla de coola blueskvinnor som Selander tar upp lutar jag fullständigt åt att sådana argument är fullständig bullshit. Det är något annat i görningen här.

Kanske inte någon ondsint konspiration, kanske snarare en förvånansvärt aningslös minsta motståndets lag, alltför få och alltför lika typer som fortfarande sitter på alltför många maktpositioner. Kanske en ovilja att underkasta sig någon sorts politisk korrekthet? Som om det egentligen handlar om det.

Nej, Selander bok är inte en fullständig och ultimat historieskrivning. Det är en personlig betraktelse om varför musiken och världen ser ut som den gör, och hur de skulle kunna se ut. Det är ett samtal med kollegor, både rent praktiskt och i mer överförd bemärkelse. En bok full av länkar vidare och av fantastiska bekantskaper man inte vill vara utan.