Sverige brukar räknas som det land utanför USA som idag har den största rockabillykulturen, men hur många svenskar är egentligen medvetna om detta? Josefin Ekmans initiativ att skriva en reportagebok om kulturen som kretsar kring 50-talets stil, musik, bilar och framtidsoptimism är hedervärt, och har resulterat i Rockabilly – En bok om de sista romantikerna. Ekman blandar intervjuer med egna iakttagelser i prosaform, historiska överblickar av klipp-och-klista-variant, och avslutar med en stilguide och ett fotogalleri.

Rockabilly är till utsidan en snygg bok, av typen man gärna har liggande framme på soffbordet. Tyvärr lovar omslaget mer än innehållet uppfyller. Det som saknas vid en första genomläsning är framför allt någon form av analys eller reflektion från författarens sida. Intervjuobjekten tillåts påstå nästan vad som helst utan att Ekman så mycket som ifrågasätter. Ofta handlar det om grova generaliseringar kring sådant som manlighet, kvinnlighet och svenskhet. Känslan av att Ekman mer och mer blir en del av det gäng hon intervjuar växer sig starkare för varje kapitel. Denna intima stämning är visserligen underhållande i den mån att vi får ta del av osannolika skrönor och historier från bandturnéer och fester, men ibland går det lätt till överdrift. Som när en av de intervjuade berättar om hur han på fyllan blivit påkörd ett flertal gånger och dessutom ramlat ner från en balkong på tredje våningen, och Ekman i sin kommentar skrattar åt de galna historierna och tänker att personen ifråga ”måste leva den manliga drömmen till fullo”.

Samtidigt är den lättsamma tonen en av bokens behållningar. Som när Ekman konstaterar att hela manligheten hos rockabillykillarna sitter i håret, och att det därför bör vara den ultimata gaystilen. Eller när en halvt medvetslös norrman friar till henne och hon ”artigt men bestämt” tackar nej. Eller när hon själv inser att hennes generaliseringar kring raggare säkert kan betraktar som hets mot subgrupp.

Mycket i Rockabilly är intressant. Dit hör Ekmans egen mormors betraktande av sin ungdom i 50-talets Sverige. Och många av de vi möter i intervjuerna har faktiskt lyckats skapa sig en förvånansvärt autentisk 50-talstillvaro i ett 2000-tal där bakåtsträvande sällan premieras. Till ljusglimtarna hör också rockabillydrottningen Wanda Jacksons personliga förord. Men hur är det med faktakollen egentligen? Ekman basunerar ut att 75 procent av rockabillyanhängarna i Sverige har en tidsenlig bil – detta efter att hon slagit fast att det är killarna inom kulturen som ägnar sig åt bilar, inte tjejerna. Menar hon kanske 75 procent av de manliga anhängarna, och framför allt: var kommer uppgiften ifrån?

Uteslutandet av kvinnliga rockabillys är konsekvent utfört, med några få undantag. Ekman förklarar själv detta med urval med orden:

När jag först väljer ut de artister jag ska intervjua för boken blir det nästan uteslutande killar, kanske för att killarnas galna upptåg fått stå som mall för vad som uppfattas som uppseendeväckande och intressant. När tjejerna inte faller in i samma mönster är de inte tillräckligt rock ‘n roll.

Och här tror jag att ett av bokens största problem ligger: Ekman letar hela tiden efter personer och händelser som passar in i denna mall, en redan färdig föreställning om vad rockabilly är. Hon reser över Atlanten, till den amerikanska västkusten, men inte ens här lyckas hon undkomma känslan av att hela kulturen består av ett sammansvetsat kompisgäng. I varje nytt avsnitt dyker de vi träffat i tidigare kapitel upp igen, det spelar ingen roll om det är på ett James Dean-jubileum på Fårö, en bilträff i Uddevalla eller en gigantisk rockabillyfestival i Las Vegas. Hela tiden förstärks upplevelsen av att det som skildras egentligen inte är en världsomspännande subkultur, utan en intim sfär av vita, svenska män ur arbetarklassen. Ett gäng medelålders killar som alla hyser en gemensam längtan tillbaka till 50-talet, tillika en förkärlek till bilar som inte fungerar och alkohol i enorma mängder.

Gång på gång upprepas att rockabilly är en livsstil som tillåter ”män att vara män och kvinnor att vara kvinnor, precis som det var på 50-talet”. Men på något sätt har jag svårt att tro att alla kvinnliga rockabillys drömmer om ett liv som hemmafruar. Det är dock inte lätt att få någon nyanserad bild, då det stora flertalet som uttalar sig i saken är män. Var är nyanserna? Och framför allt – var är rockabillytjejerna?

Ju längre jag läser i Rockabilly, desto oftare återkommer frågan: vem riktar sig boken till? Helt klart är det inte till de mest inbitna rockabillyanhängarna; det är den på tok för grundläggande för. Inte heller kan jag tänka mig att någon helt oinvigd skulle ha någon större behållning av den; Ekman slänger sig med en jargong som jag ibland undrar om hon själv förstår – vad är till exempel en ”psychobillypunkare”? Nej, den enda slutsatsen som håller är att målgruppen är den som Ekman själv tveklöst tillhör; storstadsbor som fascineras av de välkammade frisyrerna och de snygga bilarna, och som precis som Ekman ”samlar på pinupbilder och har en tikibar i vardagsrummet”.

Bokens sista sidor utgörs av en liten samling fotografier, tagna av författaren själv. Jag kan inte låta bli att önska att denna avdelning hade varit större – fototekniken har trots allt utvecklats avsevärt sedan 50-talet.