Henrietta Lacks var en fattig men ganska vanlig svart kvinna som bara var trettioett år gammal när hon dog 1951. De cancerceller som ledde till hennes död har däremot överlevt ända tills idag, livskraftiga som få andra och använda för att finna botemedel mot en mängd svåra sjukdomar och för att undersöka bland annat hur celler växer i rymden och för att experimentera med kloning. De fick namnet HeLa efter den kvinna de togs ifrån, men hela hennes namn har sällan nämnts genom åren av forskning de bidragit till.

Den här boken handlar om Henrietta Lacks, och är en slags upprättelse för kvinnan vars celler betytt så mycket för vetenskapen men som själv varit väldigt okänd. Men den handlar också om mycket annat. Förutom berättelsen om Henrietta och hennes efterlevande familj så finns två andra huvudspår: ett som skildrar författaren Rebecca Skloots arbete med att hitta information inför och arbeta med boken, och ett som handlar om cellerna i sig och de sammanhang där de använts, och som alltså är vetenskapshistoriskt.

Det är således en bok som verkar på flera nivåer. Vissa kapitel handlar om DNA och naturvetenskapliga experiment, och är ibland relativt avancerade (även om det förstås handlar om populärvetenskap). Vissa kapitel skildrar USA:s historia genom Henriettas familjehistoria och uppväxt, och är ett gripande vittnesbörd om slavättlingars livsvillkor och förkrigstidens amerikanska utveckling. Rebecca Skloots möten och samarbete med Henriettas familj, och framför allt hennes dotter Deborah, är långt ifrån friktionsfria, men de är bokens nerv och ger historien en dimension och nerv som hade varit svår att uppnå om berättelsen bara varit historiskt saklig och bortsett från känslorna som är inblandade.

Henriettas man och barn är lågutbildade och fattiga, och deras kännedom om vad som hänt med Henriettas celler har milt uttryckt varit bristfällig. Det tog lång tid innan de fick veta vad cellerna använts till, och när de väl fick det var det ingen som förklarade vad det innebar. När Deborah fick höra att Henriettas celler hade klonats av engelska forskare trodde hon att det innebar att man hade gjort kopior av hennes mamma som gick omkring på Londons gator. När hon fick veta att cellerna hade cancer trodde hon att det betydde att hennes egna celler var likadana och att hon också skulle dö ung. Flera journalister och människor med olika egna agendor har genom åren tagit kontakt med familjen för att få hjälp med diverse projekt, och därför tar det lång tid innan de litar på Rebecca Skloots avsikter.

Den odödliga Henrietta Lacks är faktiskt något av en sträckläsare i fackboksform, oavbrutet spännande och full av levande och ibland osannolika karaktärer. Inte minst Deborah själv är en rätt bisarr person, oförutsägbar och nyckfull samtidigt som hon är översvallande och ömsint. Hon får plötsliga utbrott och vägrar prata om sin mamma ena dagen, och sitter uppe hela nätterna och söker information på internet om HeLa den andra. Även resten av Henriettas familj är mer eller mindre speciella, och man känner verkligen skillnaden i klass och bakgrund som finns mellan dem och Rebecca Skloot. Just därför är det också så fint att läsa om hur de ändå kommer varandra nära och möts i det gemensamma intresset och respekten för Henrietta och hennes historia.

En annan intressant sak med boken är dess relativa opartiskhet. Henriettas familj visste länge inte att ett cellprov tagits från Henrietta, och de har heller aldrig fått någon ersättning för det. I nuläget har de inte råd med sjukförsäkring och kan inte betala sina sjukhusräkningar, trots all den hjälp för vetenskapen HeLa varit och de inkomster cellerna bidragit till för olika aktörer. Men det här är inget som med självklarhet är fel; att använda cellprover för att utveckla nya mediciner – och ibland tjäna pengar (och ofta människoliv) på dem – är inget ovanligt. Skulle man generellt behöva ersätta de människor som bidrar med cellprover till forskningen så skulle det bli ohyggligt dyrt att utöva den. Å andra sidan kan det kännas självklart att människor har rätt att bestämma över vad som sker med vävnader från deras kroppar, även om det som händer vävnaden inte längre påverkar dem fysiskt.

Rebecca Skloot tar inte ställning i den här frågan, och hon framställer heller inte forskarvärlden och sjukhusen som ”onda”: tvärtom skildras många av de forskare som sysslat med HeLa genom tiderna som mycket sympatiska. Det blir på så sätt verkligen en berättelse som visar på historiens komplexitet, och de många olika hänsynstaganden som står mot varandra i ett samhälle.