Siri Hustvedt är en av mina samtida favoritförfattare. Det hon skriver får mig alltid att lära mig mer och utvidgar mina tankar. Hennes verk kretsar ofta kring ämnen som filosofi, neurovetenskap och psykologi, så också Sommaren utan män. Siri Hustvedt är extremt bildad, något hon alltid briljerar med i sina verk utan att för den sakens skull bli för svår. Det här är något jag älskar med Siri Hustvedt, och när jag läser hennes verk sitter jag därför alltid med pennan och anteckningsblocket redo även om boken inte ska recenseras eller analyseras. Hon har enorma kunskaper i litteraturhistoria och nämner ofta intressanta författare och deras verk i sina egna böcker, dessutom kommer hon med intelligenta kommentarer om filosofiska verk jag själv försöker läsa utan att alltid förstå dem. I Sommaren utan män kan jag dock tycka att det blir för mycket ibland, som när hon på ett ställe i boken brister ut i en sju sidor lång kommentar om de biologiska, psykologiska och sociala skillnaderna mellan män och kvinnor, den historiska synen och synen idag. Det blir för babbligt och för massivt för en roman. Men hon är samtidigt otroligt rolig när hon funderar över vem som egentligen uppfann klitoris. Intelligent och som alltid djupt allvarlig samtidigt som hon är humoristisk och lätt.

Huvudpersonen Mia Fredricksen läggs in på sjukhus när hennes man sedan 30 år tillbaka, Boris, meddelar att han vill ta en paus från deras förhållande. Pausen är en 20 år yngre fransk arbetskollega. På sjukhuset pumpar de henne full med Haldol och när hon långsamt blir bättre efter sitt sammanbrott skrivs hon ut och bestämmer sig för att hyra ett hus över sommaren i den lilla staden Bonden i Minnesota, där hon är uppvuxen.

På sjukhuset började poeten Mia skriva Hjärnskärvor och i Bonden bestämmer hon sig för att skriva om de egna sexuella upplevelserna, från början. I Bonden undervisar hon också en grupp tjejer i 13-årsåldern i poetiskt skrivande och en hel del om livet och vänskap.

En dag får Mia kontakt med grannarna i huset bredvid, en ung smyckesdesigner, hennes arge man och deras två små barn. Det blir många pratstunder mellan den unga kvinnan och den nyinflyttade medelålders kvinnan. Mia hälsar dessutom ofta på sin åldrade mamma och hennes vänner på serviceboendet där de tar hand om varandra, håller bokcirklar och pratar. En av de gamla kvinnorna kommer Mia särskilt nära.

Långt ifrån hemmet i New York mejlar Mia med sin dotter Daisy som är orolig att föräldrarna helt ska sluta älska varandra, sin inte fullt så kommunikativa man som hon åtminstone tillfälligt har lämnat och den mystiska Mr. Nobody som vet om att hon är galen och skriver filosofiska meddelanden till henne.

Så blev det här en roman som handlar om kommunikation och relationer och det är intressant att se hur Siri Hustvedt binder samman olika generationer med varandra i en värld där vi sägs bli alltmer ålderssegregerade.

Jag gillar metafiktion, Siri Hustvedts karaktärer är ofta också konstnärer eller författare. Sommaren utan män är ett verk som till stora delar skrivs av Mia. Metafiktion måste däremot vara subtil för att den ska vara tilltalande och här snubblar hon lite för många gånger över den gränsen när författarjaget, Mia, inte Siri, tilltalar sin läsare, alltså jag. När jag försvinner in i ett verk vill jag inte påminnas om att jag är utanför det. Siri Hustvedt får mig annars så ofta att dyka rakt in i handlingen och miljöerna och stanna där.

om du inte har slängt iväg mig, Mia, rakt över golvet, eller även om du har gjort det men börjat fundera på om det snart kanske kommer att hända något och därför plockat upp mig igen och nu fortsätter att läsa, då vill jag sträcka ut händerna mot dig, ta ditt ansikte i båda mina händer och överösa dig med kyssar, kyssar på dina kinder och din haka och över hela din panna och så en på tippen av din (olikformade) näsa, därför att jag är din, helt och hållet.

Citat som detta gör såklart också att det blir svårt att separera författaren Siri från karaktären Mia, säkerligen ett medvetet grepp från Siris sida som så ofta använder sig av egna erfarenheter och kunskaper i sina verk. I Sorgesång använde hon sin pappas riktiga dagboksanteckningar och i Den skakande kvinnan: eller en historia om mina nerver berättar Siri själv om sina egna problem med skakningar och psykiska problem i en svindlande essäistisk form.

Jag vill så gärna omfamna den här romanen och älska Mia, som jag har gjort med Siri Hustvedts tidigare verk och karaktärer, men det går inte, och det ligger mest hos mig själv som helt enkelt inte kan identifiera mig med en 55-årig kvinna som blir galen, eller ens binda några band till henne. Jag fortsätter att läsa eftersom jag gillar bokens övriga karaktärer, och de tankar som Siri Hustvedt så ofta planterar i mig planteras även under den här läsningen.

Siri Hustvedt, eller Mia, påpekar själv hur viktigt det är att få fly in i fiktionen. Det mest tillfredsställande för den lusten är när en roman slutar i ovisshet och öppna slut är Siri Hustvedt expert på.

Vi måste då och då låta oss få projicera våra fantasier, ge oss själva en chans att iklä oss de inbillade galaklänningarna och frackarna från det som aldrig varit och aldrig kommer att bli.