Detta var den bok jag allra mest såg fram emot i höstens bokutgivning. Som praktiserande förskollärare och tillika deckarrecensent blev jag lycklig när jag insåg att Johan Theorins nya bok skulle komma att para dessa båda skilda världar. Tyvärr var det även det som blev det stora problemet för mig. Men det återkommer jag till.

Den 29-åriga Jan Hauger får ett vikariat som förskollärare i en stad på västkusten. Men Gläntan är inte en förskola som andra. Den ligger intill muren till Sankta Patricias regionklinik, (i folkmun kallad Sankta Psyko), ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar är intagna. På Gläntan vistas barnen för att kunna behålla kontakten med sina inspärrade föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom den källarkulvert som förbinder förskolan med kliniken.

Jan är en engagerad pedagog men gömmer också hemligheter. Som varför han så gärna ville ha tjänsten på Sankta Psyko. Och vad som egentligen hände när han för många år sedan gick ut i skogen med en grupp barn, och kom tillbaka med ett barn för lite.

Klockan är kvart i tolv, ser han. Barnen sover, men magnetkortet till källaren väntar på honom.
Sankta Psyko finns därute, som ett stort berg som lockar till bestigning bara genom att finnas där. Som Mount Everest. Men det är många klättrare som dött på Everest…
Nej, det är bättre att tänka på sjukhuset som en grotta att utforska. Jan har aldrig hört talas om någon som dött i en grotta, även om det förstås kan ha hänt.
Han bestämmer sig. Viker täcket åt sidan och sätter sig upp i mörkret.

Mycket mer än så här tänker jag inte avslöja om handlingen, för detta är en berättelse som bygger på att hemligheterna står på kö. Vi får följa Jans liv under tre olika perioder. Dels som utsatt, svårt mobbad tonåring, därefter i början av hans förskolekarriär och slutligen när han tar vikariatet på Gläntan. Undan för undan mejslas Jans kamp för en dräglig tillvaro fram. Jag läser med en klump i bröstet, för detta är en bok där ondskan hela tiden ligger och lurar runt hörnet.

Det är inte bara vår vän Jan som bär på hemligheter. Fler karaktärer döljer saker som Jan med sitt iakttagande sätt nosar upp och utforskar. Detta är en historia som gör mig något andfådd. Till viss del passar det ypperligt samman med Jans otålighet men en del av mig kan inte låta bli att tro att det handlar om slarv och tidspress från författarens håll. Och nu till problematiken. Jag har inga som helst problem att svälja den osannolika fiktionen med att en förskola ska kunna samarbeta med och ligga tätt intill en klinik där våldsamma och psykiskt störda brottslingar, till och med mördare, är inlåsta. Det blir snarare en hisnande tankekullerbytta. Det som däremot hela tiden ligger som en kliande vagel är hur jobbet som förskollärare beskrivs. Jan hyllas av sin chef för att han är en så bra lekkamrat! Som förskollärare studerar du på högskola i 3,5 år och inte vill du därefter kallas för lekkamrat. Det handlar ju om att leda unga människor i deras utveckling. Vi följer en läroplan som inbegriper så viktiga saker som normer, värden, utveckling, lärande och massor av mer. Men i den förskolevärld som beskrivs här leker barn och vuxna tillsammans om dagarna. Kanske ligger problemet hos mig? Hade boken utspelat sig på ett fartyg hade jag säkert köpt det mesta med hull och hår…

Detta är en mörk, mycket sorglig berättelse som trots allt griper tag och känns angelägen.