Recension

: Inbjudan till de våghalsiga
Inbjudan till de våghalsiga Dorothee Elmiger
2011
Kabusa
8/10

Gruvspel och stollgångar

Utgiven 2011
ISBN 9789173551816
Sidor 126
Orginaltitel Einladung an die Waghalsigen
Översättare Annika Ruth Persson
Först utgiven 2010

Om författaren

dorothee-elmiger-foto-sam-tyson
Foto: Sam Tyson.

Dorothee Elmiger är född 1985 i Schweiz och har studerat filosofi, statsvetenskap och litteratur. Inbjudan till de våghalsiga fick Ingeborg Bachmanns debutantpris för bästa tyska debutroman, och nominerades till bästa schweiziska roman 2010. 2016 gavs Skiftsovare ut på svenska.

Sök efter boken

Om man när man läser en roman hela tiden vill kunna svara säkert på frågorna: ”vad är det som händer nu?” och ”vad betyder det?” så ska man nog inte läsa Inbjudan till de våghalsiga. Så tänker jag först. Å andra sidan kräver romanen verkligen en läsare som hela tiden ställer de frågorna. Om man bara läser igenom den här boken som om den vore, säg Håkan Nessers senaste, så tror jag inte man får mycket utbyte av den. Den är som en karta där stora delar av terrängen är dolda, och bara fläckar av den friläggs under läsningens gång. Men de fläckarna är å andra sidan mer tankeväckande än det mesta andra jag läst i år.

Så här ungefär: Margarete och Fritzi Stein är systrar. De bor på en plats de inte verkar kunna lämna. Platsen är en liten by som ligger ovanpå ett stort system av grottor där man tidigare brutit kol. Nu brinner det nere i grottsystemet sedan en lång tid tillbaka. Inte många människor bor kvar, de flesta av dem verkar vara poliser. Margarete och Fritzi letar efter en flod och efter en historia: de minns inte hur platsen såg ut tidigare. De läser böcker för att få veta saker, de intervjuar tidigare invånare, de går långa promenader över den öde marken. De hittar inte mycket.

Så är det. Men också så här: Systrarna Steins pappa är också polis, han och döttrarna lever helt skilda liv. Han är en del av mörkläggningen. Han vill inte berätta. Deras mamma är en del av mysteriet. Hon har funnits, men hon har lämnat dem. Kanske var hon en rysk spion. Kanske inte. Gruvan är det som allting utgår från. Här har man letat kol. Men nu brinner kolet och marken är ökenaktig. En gång har här växt potatis står det i en bok som Margarete läser. Kan det vara så? En gång har det funnits en flod, kanske. Kan den ha ätits upp av gruvan och förvunnit i ett slukhål? Om det har hänt så finns det hopp. När den kommer tillbaka kan den släcka elden, och då kanske byarna börjar leva igen. Men vill poliserna verkligen att byn ska börja leva? Kanske har de det ganska bra som det är. Det har inte systrarna.

Och vad det handlar om? Kanske om att vara barn och bli vuxen. Kanske om maktrelationer. Om tolkningsföreträde och vem som har det. Om att vara den som vågar rucka på paradigmet, på ”sanningen” om hur världen ser ut. Att vara den som säger att jorden är rund, att tro sig vara ensam i världen om denna känsla, men inse att så inte är fallet. Kanske om språk och berättelser som kan förklara. Om ett antal böcker är det som finns, då använder man dem. Om gruvan är det viktiga så blir det ord som gruvspel, stollgång och vädringsschakt man använder för att förstå. Om någon döljer något för en så blir det de ledtrådar man kan få fatt i som man håller fast vid, krampaktigt. Kanske om diktaturer, om politik, och om att använda ordet ”säkerhet” som en ursäkt för att förtrycka.

Vad är det egentligen för bok då? Tja, det är inte en linjär berättelse, inte en realistisk vardagsskildring. Men inte en fantasi eller utopi heller. Det är sakligt, men det är en saklighet som beskriver något annat än det vi är vana vid, eller beskriver samma sak på ett annat sätt. Som om du vaknade upp i ett landskap och hade tappat minnet. Ingen vill berätta vad som hände dig innan minnesförlusten så du skapar en variant, du använder de böcker du har och tittar på gamla foton. Du bor i Schweiz kolgruvedistrikt, men en bok om en upptäcktsresande i Sydamerika är lika relevant för din förståelse av ditt omgivande landskap som registret över gruvterminologi. Du vet hur de med makt säger att allting är, men du tycker inte att det verkar stämma. Du litar på din intuition. Ju mer du vrider och vänder på världen desto mer intressant och främmande blir den. Samtidigt som du förstår den mer och mer. Så är det också att läsa den här boken.

Alice Thorburn

Publicerad: 2011-09-17 00:00 / Uppdaterad: 2011-10-31 20:29

Kategori: Recension | Recension: #4312

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?