Jag gillade aldrig Maurice Sendaks redan då klassikerförklarade Till vildingarna land som barn, vad jag minns. Jag har en vagt obehaglig känsla av det dova, det irrationella och läskiga. Jag var möjligen ett lite ängsligt, för att inte säga mesigt barn.

Men jag tyckte mycket om filmatiseringen som kom häromåret. Inte bara för att smart dialog och lurviga kostymer vinner över mig varje gång, för det gör de, men också för att det är något så intressant och fantasieggande med att ta en barnbok på tretton meningar och få till en hel långfilm av den.

På återseende är emellertid inte Sendaks bilder fullt så olycksbådande dunkla som jag minst dem. Tvärtom gillar jag hur ingen av karaktärerna framstår som tillrättalagt ond eller god, vare sig Max, hans mamma eller vildingarna. Monstren i sig blir visserligen aldrig individer, som de blir i filmen eller för den delen i Dave Eggers roman på samma ämne, men de tecknas som det. Man kan liksom ana att de är det, att här finns saker att fundera vidare på.

Bara att följa Max minspel är något av en fröjd. Den vilda, svårhanterliga pojken i sin vargkostym – som vuxen kan man ju riktigt se bokstavsdiagnoserna hägra – blir med några få enkla linjer ilsken, förorättad, klurig, uttråkad, stoisk och förnöjd. Hela uttrycket när han ”lever bus” i början av boken och på en av bilderna jagar familjens hund med en gaffel i högsta hugg ger en viss förståelse för att mamman kanske inte alltid orkar, utan just den här kvällen skickar upp honom på rummet utan middag sedan han hotat att äta upp henne med. Spegeleffekten, när Max så drömmer sig bort till vildingarnas land där han i sin tur upptäcker att det inte alltid är så kul att försöka hålla vildingarna på gott och vilt humör under det ständiga hotet att själv bli uppäten, är tydlig.

Ändå blir det inte övertydligt. Sendak tecknar spänningen mellan den fyrkantiga, lite grå verkligheten och vildingarnas brokigare, irrationella värld, och det är kanske inte en konflikt som går att lösa en gång för alla. I Max rum finns alla väggar, tak och golv med i bilden, så att man riktigt känner hur tillvaron kan bli honom för trång – och sedan suddas just de klaustrofobiska linjerna ut när skogen växer fram ur fantasin. Men hur kombinerar man energin hos vildingarna med tryggheten hemma?

Som synes går det alldeles utmärkt att läsa Till vildingarnas land även som vuxen. Den vidrör helt enkelt någonting grundläggande och ganska svårhanterligt, något som man förmodligen aldrig blir för gammal för. Möjligen kan man vara för ung?