”Till vildingarnas land” påminner rätt mycket om Pija Lindebaums böcker, som tex ”Gittan och gråvargarna” och ”Siv sover vilse”. I drömska sekvenser (vuxna ser på dom som drömska) får huvudpersonen/barnet kompensera för den maktlöshet som det upplever i verkliga livet (i form av föräldrar/konventioner/större barn). Barnet blir mäktigt och har kontroll. Det fina i Sendanks bok är att vuxenvärlden faktiskt förstår och är delaktig i lösningen (mamman sätter upp mat på max rum), medan Lindebaum verkar mena att lösningen på problemet är något som barnen måste fixa själva.