Det har varit ovanligt varmt i Stockholm i sommar. På dagarna, när jag gått ut från kontoret för lunch, har hettan slagit emot mig och det har för en stund kännts som om jag vore på betydligt sydligare breddgrader. På nätterna har det varit för varmt för att sova och det är under en av dessa tropiska nätter som jag slår mig ned på min balkong och börjar läsa Hakawati. Sagoberättaren. Efter det bär jag med mig boken konstant och så fort jag har en sekund över slår jag mig ned någonstans och läser. Andlöst, nästan maniskt.

Romanen är ett virrvarr av berättelser, eller kanske snarare sagor, vars enda gemensamma nämnare är de olika tematiska block som håller samman och delar upp verket. Huvudhistorien är den som utspelar sig i dagens Libanon, där en drusfamilj vakar över fadern som är döende.

Under den tröstlösa väntan på döden funderar sonen i familjen, Usama, över sitt liv och rannsakar det för att se vad det är för händelser som leder honom fram till den han är. Det hela mynnar ut i en släktkrönika full av udda karaktärer och fantastiska händelser, den ena mer osannolik än den andra. Hela tiden löper flera sagor parallellt med Usamas berättelse och tillsammans bildar de olika sagorna ett slags gigantiskt referensverk till huvudberättelsen. Som för att stödja och bekräfta allmängiltigheten i de teman Usama funderar över.

Sagorna i boken är ofta överdrivna såsom muntligt traderade historier sig bör och tonen som används är även den passande, högtidlig, men inte sakral. Varje gång man som läsare kastas tillbaka till dagens Beirut märker man det genom stilbrottet som inträffar. Beirutskildringarna är skrivna på en mer alldaglig prosa som inte sticker ut på samma sätt som sagornas språk gör. Ett effektivt sätt att visa läsaren vad den kan förvänta sig härnäst.

Till en början fann jag Hakawati. Sagoberättaren något förvirrande. Tänk dig själv att bli överröst med en massa sagor som hela tiden lämnar lösa trådar. Men efter ett tag inser jag att sagorna är sammansatta med en otrolig finess, som en noga planerad och väl anlagd labyrint ungefär. Som läsare får jag lösningen till virrvarret i form av invävda citat till hur jag bör förhålla mig till det som berättas. Och då plötsligt framstår ingenting som förvirrande och slumpmässigt.