Trenden går mot blodigare och mer brutala deckare. Gammeldags pusseldeckare är det ingen som skriver, det ska vara blod, seriemördare, stympningar och rått, riktigt rått. Jo Nesbø skriver precis den sortens deckare, hans hjälte Harry Hole är lagom alkad och lagom störd för att vara hjälte i den nya sortens nordiska kriminalhistoria. Eller den gamla sortens amerikanska. De nya deckarförfattarna hämtar oblygt inspiration från sina nordamerikanska kollegor, och importerar både berättarstil och intriger därifrån. Harry Hole har en del gemensamt med sin namne Harry med efternamnet Bosch, som skapats av den amerikanske bästsäljande författaren Michael Connelly. Nyligen läste jag också en av de senaste i serien, Nine Dragons, och har nu starka misstankar om att Nesboe och Connelly varit på samma inspirationskurs.

Båda skriver in Triaden, ett grepp som inte varit vanligt sedan slutet av åttio/början av nittiotalet. I båda fallen figurerar en dam och ett barn som mer eller mindre försvunnit ur hjältens liv- ett faktum som plågar våra hjältar och driver dem till självdestruktiva handlingar. Denna dam som kommit undan sätts på piedestal och ljuset strålar från hennes gloria, en äkta madonna.

Förutom att den kinesiska maffian har tentakler både i Oslo och i Los Angeles låter både Nesbø och Connelly huvudpersonerna åka till Hong Kong. Båda förlägger en del av handlingen dit och närmare bestämt till det gigantiska komplexet Chungking Mansions som innehåller billiga hotell, restauranger och en hel del misär. Här märks en skillnad mellan det amerikanska och det nordiska berättandet. Hos Connelly är Chunking Mansions hotfullt, en plats för brutalt våld och kriminell aktivitet. Nesboe skriver om fattiga gästarbetare från Bangladesh som sover i dörrlösa bås och om droger som tas, inte droger som säljs. Intressanta sammanträffanden och ett tecken på den internationalisering som skett inom genren. Det är inte längre någon skillnad på att skriva deckare i Falun, Los Angeles eller Bremen. Världsomspännande framgång kan nås av författare var som helst, och detta kräver sin tribut i form av strömlinjeformade böcker som ska kunna läsas i Les Muys såväl som i Flen.

Intrigen är otäck och välarbetad. Ett antal personer har vistats på samma plats under samma tid och nu dödas de en efter en, på omänskliga och plågsamma sätt. Pansarhjärta är en riktig tegelsten, och efter ca 500 sidor infinner sig en känsla av att det borde vara slut snart. Nesbø skapar skickligt stämning och väver intrig, men levererar ledtrådar på ett osedvanligt klumpigt sätt. Flera hundra sidor innan ljuset går upp för Harry Hole står det klart för läsaren vem, vad och varför och resten av boken blir en plågsam transportsträcka med onödigt många vändningar och ännu fler pinsamt uppenbara antydningar om vem den skyldige är.