Recension

: Dödens stad
Dödens stad Michael Connelly
2004
Norstedts
6/10

För alla ensamvargar

Utgiven 2004
ISBN 9113010700
Sidor 402

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Deckarförfattare, född i Philadelphia 1956, bosatt i Los Angeles. Största inspirationskällan är och förblir Raymond Chandler.

Michael Connelly – Författarens officiella, välfyllda sajt.

Sök efter boken

När jag läste Black echo, den första av Harry Bosch-böckerna var det för mig det närmaste jag kommit en religiös upplevelse i deckarvärlden (eller nåt). Katoliker i Albanien hittar en muffin som liknar moder Theresas ansikte, muslimer skär isär tomater och finner koranverser i kärnmönstret och jag, tja, jag läste Michael Connelly och uppfylldes av den helige Poes ande. Marknaden för deckare tycks omättlig, nya författare ploppar upp överallt och hela tiden.

Michael Connelly har en stil, ett visst djup (allting är relativt) och en utmärkt hjälte i Harry Bosch. Halvalkad Vietnamveteran med knivskarp analysförmåga och problem med sina relationer till andra människor. F.d. soldat i specialförband med avsky för regler och auktoriteter (motsägelsefullt, jag vet). En äkta gammal spårhund som söker mördarna inte bara för att få dem fast, utan också för att visa sin respekt för offren.

Miljön, ett solkigt Los Angeles, ger också ypperliga tillfällen till mördarjakt och möten med ofta trasiga men alltid intresanta människor. Under de tolv år som gått sedan Black echo har Bosch blivit utsatt för jordbävning, internutredningar; mordförsök, kärlek, svek och många öl. Jag vet inte säkert, men det tycks mig som om skrivandet blivit mer mekaniserat under senare år. De senare böckerna når inte upp till den höga standard som sattes med Black echo (Svart eko, på svenska 1999; Black ice (Svart is, på svenska 2000) och The concrete blond (Dockmakaren, på svenska 2000). Kanske anpassar Connelly sig bara efter sin nya publik; de senare böckerna kräver mycket mindre av läsaren, de är mer renodlad underhållningslitteratur, vilket också gör dem mer lättsmälta. De försvinner i floden av lättglömd litteratur. Tyvärr. Connelly är definitivt fortfarande en av få riktigt intressanta deckarförfattare, men särskilt hans 2-3 senaste böcker lever helt klart inte upp till hans tidigare standard. Nåväl.

Det är nyårsdag och Bosch har fått helgjouren. En hund gräver upp några ben i Laurel Canyon, ben som visar sig komma fran en tolvårig pojke som varit försvunnen i tjugo år. Vem bryr sig om en stackars mördad tolvåring som legat i skogen i tjugo år i en stad byggd på benen efter de människor som levt där under tusentals år? Inte så många, ska det visa sig. Inte många alls förutom Bosch och hans decimerade grupp. För Harrys mångårige partner, småbarnspappan Jerry Edgar, blir de starka känslorna svåra att hantera. Jerry blir vår, läsarnas ventil. Hans reaktion är den vanliga människans indignation över ett vedervärdigt brott, indignationen över likgiltigheten.

Harry, smidig som alltid, inleder ett förhållande med en konstapel, något som ger hans många fiender ett användbart vapen, hot om avsked från den poliskår han vigt sitt vuxna liv åt. Som så ofta handlar mördarjakten också om att undvika att bli suspenderad eller avskedad. Bosch tycks aldrig lära sig att sätta ihop bäddar-man-som-får-ligga-man till en fullständig mening.

Men det är väl det som är charmen med de riktigt sköna deckarhjältarna. De förändras aldrig, de förbättrar sig aldrig. Vem vill egentligen läsa om tråkmånsar som Pattersons tråkhellylle Alex Cross när man kan få riktiga rävar som Bosch?

Textutdrag (Visa/göm)

Anna Larsson

Publicerad: 2004-12-09 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-25 09:35

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1453

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?