Klart det skulle vara bekvämt ibland att vara Harry Bosch, grymta något surmulet, lägra kollegor utan att det blir akward moments och lösa komplicerade mordfall med ena handen samtidigt som man öppnar en ny öl.

Det är något speciellt med Hieronymous "Harry" Bosch ändå. Något som gör att man sväljer osannolika historier och bleka sidekicks och på något sätt alltid känner sig nöjd när man läst ut boken. För, ärligt talat, Connelly börjar bli trött. Harrys comeback efter pensioneringen, "Dödens stad" kändes nödd och tvungen och inte särskilt välmotiverad. Från att ha varit ny och spännande med "Svart eko" har han blivit en i mängden av storsäljande deckarförfattare.

Förutom Bosch-serien har Connelly skrivit flera fristående deckare, varav en med hjältinnan Rachel Walling. I "Poeten" ställdes hon mot en avskyvärd seriemördare som senare visade sig vara hennes chef…Terry McCaleb var hjälten i "Blodspår" som även blev film med Clint Eastwood i huvudrollen. I den här boken korsas deras vägar: Bosch blir anlitad av McCalebs änka för att utreda hans plötsliga död och Rachel får beskedet hon väntat på i fem år: Poeten är tillbaka. En massgrav hittas i öknen utanför Las Vegas.

Deras utredningar löper samman eftersom McCaleb haft sina ögon på Poeten under en tid. Harry följer McCalebs spår och Rachel följer Poeten. Alla spår leder mot ond bråd död meddelst de mest fascinerande men motbjudande sätt.

Samtidigt försöker Bosch lära känna sin dotter och komma underfund med sin relation till Eleanor Wish, fd FBI-agent, fd mrs Bosch och professionell pokerspelare.

Historien känns krystad och Bosch sätt att se världen i svart eller vitt känns ibland mest skrattretande. Dialog har väl aldrig varit Connellys starka sida. I och för sig är ju Harry den starka, tysta typen men det blir lite som i en Steven Seagal-film: dialogen är endast till för att förklara för en mindre vetande publik vad som just hände.

Lägg sedan till att Boschs tankar uttrycks i första person men Rachel och Poeten beskrivs i tredje person och ni får en märklig soppa. Det blir märkligt eftersom Rachels göranden och låtanden tar upp en stor del av boken. Distinktion mellan Mästaren och Resten, javisst, men det blir märkligt att läsa. Upplösningen innehåller få överraskningar och samspelet mellan karaktärerna är som vanligt torftigt.

Harrys drivkraft är att ge offren rättvisa. Att ge dem den respekt de förtjänar, oavsett deras sociala status. Kanske är det där Harry vinner ens hjärta. Kanske är det därför det är möjligt att ha överseende med vissa litterära brister. Harry har ett eget liv i ett eget universum där de onda alltid får på nöten förr eller senare och där de goda verkligen är helt igenom goda.