Utgiven | 2010 |
---|---|
ISBN | 9789177423188 |
Sidor | 206 |
Orginaltitel | The Great Gatsby |
Översättare | Christian Ekvall |
Först utgiven | 1925 |
Den nyinflyttade Nick Carraway inser snart att hans granne i West Egg är något utöver det vanliga.
Jay Gatsby anordnar storslagna fester dit alla som räknas kommer, oavsett om de är inbjudna eller inte. Själv är han däremot knappt synlig på sina tillställningar. Ryktena om den mystiske värden är många: han har dödat någon, han är spion, han är utbildad vid Oxford.
Somligt visar sig vara sant, annat inte. Eller hur är det? Gatsby förblir ett mysterium, skillnaden mellan lögn och sanning blir aldrig riktigt fastslagen.
Förutom Gatsby lär Carraway känna paret Tom och Daisy Buchanan. Tom, en före detta idrottare, bedrar relativt öppet sin fru – han presenterar Nick för sin andra kvinna, en bilmekanikers fru som ser romansen med Tom som ett sätt att fly från vardagen till ett liv till bredden fyllt av glamour. Daisy däremot verkar till en början mycket oskuldsfull, tills det visar sig att hon en gång älskat Gatsby och när de två på nytt träffas flammar kärleken upp igen.
F Scott Fitzgeralds berömda roman Den store Gatsby, här i nyöversättning, beskriver New Yorks glittrande, champagneskummande och i alla avseenden överdrivna 20-tal. Festerna avlöser varandra, dansen och drickandet tar aldrig slut. Det är en miljö som fortsätter fascinera än idag, kanske nu mer än någonsin, 20-tal och glamour är omåttligt populärt. Med bokens hjälp kan vem som helst leva ett liv i lyx och överflöd. Men boken innehåller mer än så. Det är en berättelse fylld av förakt mot ett liv som författaren själv är insnärjd i, om den frätande syran under den putsade ytan, om människor som trots sällskap dygnet är fruktansvärt ensamma.
Hela boken genomsyras av känslan av att snart kommer det att gå i kras. Festens kristallglas är så tunna och gästerna så vilda. Kärlekens trådar och festens glädje är så skör, och svartsjukan så avgrundsdjup och skrämmande.
Den store Gatsby påminner mig om Sophies val (eller är det kanske den senare som påminner om den första, eftersom William Styron skrev sin bok långt efter Fitzgeralds). Ansvarslösheten och lättsinnet som Carraway beskriver påminner om Sophies och Nathans sätt att leva, utan tanke på morgondagen. Och så är det den förödande kärlekshistorien. I Sophies val handlar det uttalat om vansinne, Nathan är psykiskt sjuk. Men Gatsby är inte sjuk. Anses åtminstone inte vara det, bara lite kufisk och annorlunda. Frågan om gränsen mellan galenskap och normalitet är alltid aktuell. Vad är sjukt och vad är friskt? Är kärleken kanske alltid förgörande och sinnessjuk? Åtminstone i romanens värld…
Bokens sista sidor innehåller ett efterord om författaren och hans bok. Mycket intressant att läsa om alla tolkningsmöjligheter som jag själv inte sett, och fascinerande att höra historien om en författare som själv levde ett liv som en romanfigur.
En riktigt trevlig sak med boken är omslaget och kvaliteten. Pappret är tjockt och härligt under fingrarna, omslagsdesignen snygg och ryggen har en trevligt mörkröd rygg. Visst är det insidan som räknas, men ett plus på utseendesidan skadar ju aldrig.
Det här är en klassiker som fortfarande fångar läsaren. Jag blir förförd av både miljöbeskrivningar och psykologiskt djup. Skrämmande och härligt på samma gång.
Publicerad: 2010-07-08 00:00 / Uppdaterad: 2013-03-10 11:53
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).