Förra veckan bjöd Kulturhuset i Stockholm in till Debutbar, ett säkert tecken på att ytterligare en boksäsong har passerat. Jag tycker alltid att det känns så högtidligt med Kulturhusets Debutantbarer, som att det blir examen och avslut. Gäster var bla Elin Ruuth, Helena Österlund, Monica Wilderoth och Eli Levén, som samtalade om sina böcker med kulturjournalisten Malin Jacobsson Båth.

Jag gillar att läsa debutanter, för att de när de är bra ger litteraturen en ny blick eller en ny röst. Precis det upplevde jag när Mattias Ronge läste ur sin Tittaren, där var en blick som gjorde att jag så lätt såg det som huvudpersonen såg. Berättelsen om krishanteraren som krisar precis när han får sitt andra barn lockar inte på samma sätt, men jag kommer fortfarande inte ifrån den scenen då huvudpersonen måste lämna sin korg och fly för att det är två personer före honom i kassan. För att jag var där och upplevde det med honom.

Under kvällen återkom Malin Jacobsson Båth ofta till humorn i debutanternas böcker, att den fanns eller inte fanns, vad som var baktanken med den. Jag vet inte om det är mig det är fel på men jag refererar aldrig till en bok som rolig. Det är inte därför jag läser. Speciellt inte en bok som Elin Ruuths Fara vill som rör sig, visserligen i något bissart, men framförallt i något som är hårt och ensamt och inte ett dugg roligt.

I Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta, skriver Monica Wilderoth om det hemskaste; systern som dött. Det berör mig på ett sätt som jag inte kan komma undan, för jag skulle inte kunna tänka mig något värre. Det finns ingen människa i världen som jag så desperat inte skulle kunna leva utan som min syster. Det finns ett avgrundsdjup i Monica Wilderoths roman som jag inte kan leva med. Därför vill jag dedikera den boken till min syster, som ett hot. Därför stegade jag iväg och köpte den och lät Monica Wilderoth skriva sin hälsning i den. För att alltid vara medveten.

Helena Österlund med sin Ordet och färgerna (recension kommer) var den enda poeten och det kändes tråkigt. Inte för att jag på rak arm kan föreslå någon poet som kunde ha bytt ut någon av de där historieromanförfattarna som jag blandar ihop med varandra. Precis som alla andra skyller jag på förlagen, att de inte vågar. Jag förstår inte vad rädslan för poesin kommer ifrån, speciellt inte när Helena Österlund läser ur sin rytmiska och upprepande diktsamling. Där finns absolut ingenting att vara rädd för, bara iakttagandet och kännandet av snö och is och vitt och rött och fiskar och kött.

Mot slutet läser Eli Levén ur Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats länge med en röst som är stadig och nära. Trots att jag redan har hört honom läsa flera gånger och själv läst går det upp för mig när jag lyssnar att jag älskar den här boken. Den går rakt in, talar till och berör mig. Sommarkvällen stannar för några minuter och Eli Levéns röst är det enda som existerar.

Självklart är det fler som har debuterat i år än de som var med på Kulturhusets Debutbar, de som vi på dagensbok.com har läst under våren följer nedan:

Monica Wilderoth: Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta

”Det ska sägas genast: om sorg går egentligen inte att säga mycket. Det är inte unikt att känna sorg, men däremot är varje sorg unik. Unik så till vida att hur man än försöker förklara den för någon annan, går det bara nästan. Och när du sen står där med omgivningen runt halsen och alla oroliga som frågar hur mår du, hur känns det? vet du hur det känns, men inte vad du ska säga om det. Det är ju faktiskt din syster…”Läs mer

Eli Levén: Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats

”Det finns en pirrande känsla av förälskelse igenom hela Eli Levéns debutroman. En känsla som får mig att känna, att uppleva, att börja leva. Och det är precis vad jag behöver när det är mitten av mars och vårsolen fortfarande inte värmer. I Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är det Valborg och Sebastian träffar Andreas och blir kär. Det är sådär naivt och pirrigt och fånigt och banalt som…”Läs mer

Elin Ruuth: Fara vill

”Platsen är Malmö, Luleå och någonstans däremellan. Tiden är halvvuxen, en pendel mellan ren nyfikenhet och panikartad rädsla. Fara vill utspelar sig i gränsen mellan flickrum och andrahandskontrakt. Genren är obestämd, kanske poesi, kanske kortprosa. Pronomet är jag. Jaget benämner sig Elin Ruuth. Jaget påminner mig om den märkliga känslan som infann sig under mina sista studieår. Vad är det med dem? Varför…”Läs mer

Diana Janse: En del av mitt hjärta lämnar jag kvar

”Det känns som en jäkligt knäpp grej. Att frivilligt åka till Afghanistan. Men Diana Janse gjorde det. Hon arbetar som diplomat, och i den här boken skildrar hon sina år i Kabul, den gråaste staden på jorden, där man åker på sightseeingturer till ruiner och samtalar om hur många timmar elektricitet man hade igår. Man träffar krigsherrar som skryter om de framsteg som alldeles uppenbart inte har gjorts och…”Läs mer

Sofie Grevelius: r + n = m

”Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte undan att r + n = m inte ser ut som en bok brukar göra. Och trots att jag egentligen inte vill beskriva verket i icketermer så är det just vad jag gör eftersom boken inte blir en bok eftersom den inte är inbunden…”Läs mer

Andrea Lundgren: I tunga vintrars mage

”Det finns olika sätt att lämna en människa på. En del personer gör det extra märkbart, plötsligt och utan att tveka – ja, helt enkelt jävligt bra. Som karaktärerna i Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage. De lämnar utan att lämna några egentliga förklaringar efter sig, i alla fall som det verkar till en början. Jag tycker om I tunga vintrars mage redan i den inledande delen. Tycker om att det är så enkelt att tänka på den…”Läs mer

Christoffer Carlsson: Fallet Vincent Franke

”Piratförlaget ger ut en debutant – är det något att höja på ögonbrynen åt? Piratförlaget ger ut en debutant som har skrivit en deckare, som dessutom blir ett av veckans boktips i Daniel Sjölins tv-soffa i programmet Babel. Ja, nu börjar det likna något. Jag minns inte riktigt vad det var som fick mig att vilja läsa Fallet Vincent Franke från början. Kanske berodde det på det jag just skrev, att författaren debuterar med något som…” Läs mer