Hur grov brottslighet fått sådant underhållningsvärde är väl egentligen ett mysterium i sig. Ställd inför verkliga brott är det emellertid inte utan att man känner en bismak av besvikelse över att verkligheten nästan alltid är så oglamourös och plump (och verklig). Verkliga skurkar har sällan särskilt mycket att göra med Ocean’s Eleven eller Hur man stjäl en miljon. Eller, förstås, med Agatha Christie.

Christie var med och lade grunden till kriminalromanen som vi känner den – det vill säga en mordhistoria med mycket lite gemensamt med något slags medelmord. Här blir minsann ingen ihjälslagen på impuls av någon nära bekant med för mycket innanför västen. Ett mord hos Christie är ett intrikat pussel av bedrägerier, förklädnader, falska vittnesmål, skumma förflutna – och inte minst ett avgränsat sällskap av offer och mördare där nästan alla har motiv att önska livet av varandra.

Så heter ju också denna mycket specifika form av underhållningsroman pusseldeckare och i Mord på ljusa dagen finns till och med en scen där mästerdetektiven Hercule Poirot hjälper en nyfiken mrs Gardener att pussla och förklarar detektivarbetet för henne i just dessa termer.

- Och ibland liknar det just den där biten i ert pussel, fortsatte Poirot. Man plockar metodiskt samman pusselbitarna, sorterar ut färgerna, och så har man kanske en bit i en färg som skulle passa in i till exempel en skinnfäll och som istället passar in i en svart katts svans.

Lyckligtvis är ju Poirots passion inte bara att lösa brott, utan också att i slutänden mycket pedagogiskt redgöra för sina beundrare, både i och utanför romanen, precis hur de vita bitarna passar ihop i den svarta kattens svans. Hos Christie är mord och mordutredning framför allt en fråga om hjärnornas kamp.

Och nog kan man tänka sig att författaren haft ganska roligt åt sin övertydliga liknelse när hon låter mrs Gardener klaga över att ”de som gör pussel är nedriga. De bemödar sig så mycket de kan att lura en.” Däri ligger ju pusseldeckarens specifika charm och deckarförfattarens specifika skicklighet. En skicklighet som Christie förstås besitter till fullo.

I Mord på ljusa dagen arbetar Agatha Christie med en sorts förlängning av det låsta rummet, en privat ö vid engelska kusten, dit man bara kan komma vid lågvatten. Där ligger ett exklusivt semesterhotell och där, på en av öns små svårtillgängliga stränder går en vacker ung kvinna, en före detta skådespelerska och ökänd femme fatale, döden till mötes.

Var det den svartsjuke maken som gjorde det? Styvdottern? En försmådd älskare eller hotad hustru? En utpressare eller någon olyckligt påkommen smugglare? Motiven hopar sig, men alla tycks ha alibi. Till lokalpolisens lycka semestrar Poirot på ön – och hans ”små grå celler” tar förstås aldrig semester.

Christie tecknar sina karaktärer med den där typiska torra brittiska humorn, som faktiskt ibland för tankarna till Jane Austen. Den begränsade kretsen och sysslolösheten hos brittisk över- och övre medelklass gör förstås också sitt till. De snillrikt mordiska intrigerna däremot hör till denna helt speciella deckargenre vars urmoder Christie nog får sägas vara. Och vill man veta varför Agatha Christie fortfarande är världens mest lästa deckarförfattare, ja, då är Mord på ljusa dagen ett ganska gott exempel.